"Hejdå mamma", sa Nils och vände mig ryggen. Han höll sig ända tills han klev in i bilen. När han vände sig om såg jag att han grät. Min lilla, lilla pojke som skulle flytta från oss. Visserligen var han över tjugo, men jag hade vant mig vid att ha honom nära. Inom kramavstånd så att säga.
"Jag ringer när jag är framme", snyftade Nils och stängde dörren.
Taxichauffören gav oss en snabb nick och ett leende, sedan gasade han iväg.
Min man lade handen på min ena axel och smekte den utan att säga något. Han var inte alls lika upprörd som mig över att Nils skulle befinna sig på andra sidan jordklotet. Först några år, men eventuellt för alltid. "Vi kan hälsa på honom", sa han och gick in. "Det är inte så långt bort som man kan tro. Nästan nästgårds faktiskt."
"Nästgårds? Jaha du, när blev Australien nästgårds?" muttrade jag och gick efter honom. Jag slängde en blick in i Nils rum som var städat för ovanlighets skull. Han var vår lilla bohem och hade redan som liten visat konstnärliga talanger. Det var dem som tog honom från mig och gav honom ett fantastiskt tillfälle att studera för den bäste av dem alla.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.