Mannen som satt i stolen framför mig lutade hakan i näven och drog om och om igen i sitt långa ljusgråa skägg. Staven som för tillfället befann sig i hans hand, nådde från golvet, högt över huvudet på oss alla. Manteln av blänkande guld fick oss att kisa när solen nådde den. Bakom honom hängde en stor blank sköld av mässing med tre spiraler inristade. Jag var tvungen att blinka några gånger för att inse att han inte var levande. Eller...var han det?
Mira, som var den tuffaste av oss, tog ett steg fram och bugade djupt. "Var hälsad käre ande, eller vad du nu är. Vi har sökt dig både länge och väl."
En man kom gående ut genom en dörr jag hittills inte sett. Han skrattade.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.