Ilskan fanns där. Det såg vi allihop. Men han tryckte tillbaka den medan tanten stod i dörren. Han såg ut som mormors tryckkokare. Jag och mina syskon höll händerna över våra munnar för att inte fnittra. Egentligen var det en ganska obehaglig situation. Vi visste mycket väl vad som skulle hända när tanten från socialkontoret stängde dörren. Jag hörde hans röst, men ändå inte. I mitt huvud hörde jag orden han oftast sa - att vi inte borde finnas, och att vi var värdelösa.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
-
De skrattande barnen låg sida vid sida på marken, och såg inte männen som sakta närmade sig bakifrån. Solen gick i moln och ett lätt regn f...
-
För första gången i mitt liv har jag läst en e-bok via Ipad. En underlig lite tom känsla, för jag saknade doften av pa...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.