En början-595

Ilskan fanns där. Det såg vi allihop. Men han tryckte tillbaka den medan tanten stod i dörren. Han såg ut som mormors tryckkokare. Jag och mina syskon höll händerna över våra munnar för att inte fnittra. Egentligen var det en ganska obehaglig situation. Vi visste mycket väl vad som skulle hända när tanten från socialkontoret stängde dörren. Jag hörde hans röst, men ändå inte. I mitt huvud hörde jag orden han oftast sa - att vi inte borde finnas, och att vi var värdelösa.

Kommentarer

Populära inlägg