Han har onormalt långa, spinkiga ben som liknar trä, och ingen underkropp. De långa armarna är korslagda över bröstet och på huvudet bär han ett par upp och nedvända barnbyxor. I fönstersmygen sitter en röd katt jag aldrig sett förut och slickar sin päls. Min blommiga tapet har skurits sönder i formen av en dörr som inte är högre än en halvmeter. Som vanligt har jag glömt stänga byrålådan och ser att min rosa kanin sticker upp ur översta lådan.
"Hej", säger pojken, för jag tror att det är en sådan. Pojke alltså. "Jag heter Klas Kettler."
Jag får inte fram ett ord. Solen skiner in genom fönstret där katten rullat ihop sig och lagt huvudet till ro. Då och då plirar den på mig.
"Har du tappat tungan?" fortsätter pojken och sträcker sig mot katten. "Jag tänkte bo här. Jag och Tufsen."
Det är då jag ser det – det finns inga händer, och armarna sitter upp och ned. Istället för fötter har han två risviskor. Jag mår illa och nyper mig hårt i armen. Det gör ont och jag ser ett rött märke där naglarna trängt in.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.