Utsikten från bron kändes som en boxning i magen. Bilarna liknade inget jag tidigare sett. De var stora som skepp, och neonljusen blinkade frenetiskt över scenen av liv. Här skulle jag alltså spendera tre hela år. Mamma och pappa hade kallat mig galen, och Tobias, han drog samma natt. Jag var singel, tjugo fyllda och hungrig på livet. Taxichauffören bromsade in för att släppa fram en polisbil som kom åkande i full fart. Sirenerna dunkade mot trumhinnorna och jag lade mina händer som ett lock för ljudet. Mina fyra resväskor låg i baksätet och det kvillrade i kroppen av lycka. Äntligen, skulle det vara jag som skickade hem vackra vykort och jag som var den frånvarande. Efter åren med Tobias var jag luttrad, men någonstans hade jag tydligen ändå längtat efter ett annat liv än att ständigt vänta på honom när han reste runt jorden. Sjöman - bara ordet väckte ångest i mig. Aldrig mer skulle jag gråta av ensamhet. Aldrig mer.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
-
De skrattande barnen låg sida vid sida på marken, och såg inte männen som sakta närmade sig bakifrån. Solen gick i moln och ett lätt regn f...
-
För första gången i mitt liv har jag läst en e-bok via Ipad. En underlig lite tom känsla, för jag saknade doften av pa...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.