Jag flyttade till Gävle när jag var sjutton år, och stannade där cirka ett år. Jobbet jag hade var bara ett vikariat över sommaren, men förlängdes några månader. På slutet levde jag på skorpor och mjölk. Att flytta hem fanns inte i min värld. Aldrig - jag bodde i en liten andrahandsetta med gröna tapeter och grön heltäckningsmatta. Arton kvadrat.
Mina föräldrar hämtade hem mig och jag blev tvungen att säga upp mitt lilla paradis. Katten jag skaffat, och papegojorna, och hamstern följde med hem.
Mitt gamla rum hade förvandlats till kontor och jag fick spendera mina nätter i en bäddsoffa, medan kläderna förvarades i banankartonger. Ohållbart förstås. Dessutom bråkade jag och mamma nästan varje dag, om allt mellan himmel och jord. Jag hade ju för sjutton gjort mig fri från mamma och pappas band. Tiden i Gävle hade gett mig skinn på näsan och jag trivdes inte alls med att bo hemma igen.
Efter några månader hittade jag ett jobb i Stockholm och flyttade dit. Jag tillbringade tiden på gymmet, mitt nya jobb och på krogen. Helgerna gick snabbt förbi och månad lades till månad. Mamma ringde och frågade när jag skulle komma hem, och jag kände ångest. Jag ville inte slänga bort en helg på att sitta i Myssjebyn med dem och inte ha något att göra. Jag var ung och fri och ville leva livet, träffa killar och göra det jag ville.
Det tog exakt tre månader innan jag åkte till Hälsingland och barndomshemmet. Det var jul och snön låg vit. Bussen krängde på motorvägen och jag hade stundtals hjärtat i halsgropen, och längtade hem till min mysiga lägenhet.
Så här höll det på, år efter år. De första åren åkte jag hem varje sommar och hjälpte till med höet och potatisupptagningen, men sakteliga ebbade min vilja ut, att överhuvudtaget åka hem. Mitt liv fanns inte där längre. Stockholms nattliv hade fångat mig i sitt nät.
Jag tappade aldrig kontakten med mina föräldrar, men jag kände dem inte längre. Min mamma var bara en tant jag träffade då och då. Jag kunde inte säga att jag älskade dem eftersom vi aldrig sågs. Allt blev väldigt underligt och jag kände mig förvirrad och faktiskt ganska ensam i livet.
Så fick jag egna barn. Det blev en vändning. Jag förstod att mamma uppfostrat mig att bli en stark kvinna och att hon menat väl. Att hon älskade mig och inte ville vara i vägen.
När andra barnet anlände ringde mamma och erbjöd sig hjälpa till. Hon kom till oss och hjälpte mig med allt medan jag återhämtade mig från en traumatisk förlossning. Sakta men säkert lärde jag känna mina föräldrar igen. Framförallt mamma.
Jag började fundera på det här med mormor och farmor i barnens liv. Jag själv var nästan varje dag hos farmor. Hon lekte aldrig med mig. Jag gjorde det hon gjorde. Vi löste korsord, pratade om livet, pysslade med blommor, mjölkade kor, matade djur, bakade gafflar och kubbar med jordgubbssylt och mycket, mycket mer. Hon doftade två och jag kramade henne ofta. Mormor bodde i stan och henne umgicks jag med på helgerna. Jag bodde nämligen hos henne och morfar när jag gick på galej, och vi pratade massor. Det är med värme jag tänker tillbaka på de här åren. Idag är de borta allihop. Farfar som satt vid bordet med pipan i mungipan och kepsen på svaj, mormor som ständigt rökte på en Pallmall och hade iskalla fingrar, morfar som höll sig på sin kant.
Det fanns ännu en kvinna jag gärna besökte. Min gammelmormor. Det är hon som lärt mig allt jag kan om blommor och bladet. En underbar dam med långt grått hår som hon flätade varje morgon.
Mamma har varit här i helgen. Vi har pratat och kramats, och äntligen kommit varandra nära igen. Barnen älskar att hon sitter med dem och leker. Tar sig tid att vara mormor. Det är underbart att se hur Lilleman kryper upp i hennes knä och lägger huvudet mot henne. Hur dottern sitter tätt intill henne och lyssnar intensivt på vad hon berättar. Till och med Razmus får en dos av hennes omsorg och tar emot det.
När jag ser dem minns jag tiden med farmor och mormor. Doften från dem och deras röster. Jag minns hur jag och min kusin låg i varsin varm säng i lilla rummet och lyssnade på snarkningarna från farmor. Minns det permanentade, korta håret och skrattet, och löständerna i vattenglaset vid sängen. allt det önskar jag och tror att mina barn får uppleva. Den där speciella känslan av att älskas. Att vara i ett universum bestående av en kvinna eller man som finns där för dem.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.