Syrgastältet runt faster Ruts säng rörde sig i taken hon andades, eller andades förresten, mer väste. Jag mindes de gamla glasburkarna som stått på balkongen, fyllda med halvrökta cigarrettfimpar. Min kära faster inbillade sig nämligen att om hon inte rökte det sista på den stinkande pinnen, skulle hon aldrig få cancer. Ack så fel hon hade. Nu låg en utmärglad figur innanför de genomskinliga väggarna och tittade på mig med ledsna ögon. Hon gjorde tecken och slog med sin kloliknande hand på täcket, kallade på vår uppmärksamhet genom att grymta. Läkarna hade tagit bort allt. Innanför den tunna huden som mer liknade gamla pergament fanns nu inget. De höga kindknotorna liknade smala, knotiga avsatser, och armarna hade reducerats till smala pinnar utan kraft. Maten intogs via en knapp i magen och jag funderade många gånger på att ta kudden, öppna dragkedjan på tältet, och lägga kudden över ansiktet jag inte längre kände igen. Det var mest humant. Ingen förtjänade att ligga så här, att vänta på att dö medan smärtan rasade runt i kroppen, och cancern långsamt åt upp allt.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
-
De skrattande barnen låg sida vid sida på marken, och såg inte männen som sakta närmade sig bakifrån. Solen gick i moln och ett lätt regn f...
-
För första gången i mitt liv har jag läst en e-bok via Ipad. En underlig lite tom känsla, för jag saknade doften av pa...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.