När man gör en film eller skriver en bok ska man ha full kontroll på karaktärens bakgrund, eller ghost som min lärare kallar det. Helt enkelt vad som hänt personen innan läsaren träffar honom/henne i manuset. Man ställer massor av frågor till sin karaktär för att på det sättet ha vetskap om hur hen beter sig när något händer hen i manuset.
Jag är filmmanusförfattare och har fått bankat i huvudet att jag ska visa inte berätta vad hen känner och gör. Av den anledningen trillade jag in på kroppsspråket och googlade en massa på det.
Via olika inlägg hittade jag då den fantastiska boken Konsten att läsa tankar skriven av Henrik Fexeus, och jodå, där fanns allt jag någonsin sökt om hur människor beter sig i olika situationer.
Det finns ju några klassiker: En människa som lägger armarna i kors markerar avstånd, avsky genom att rynka på näsan, rädsla när hen hukar som om den andre skulle slå hen.
Du fattar säkert vad jag menar.
Jag köpte först boken som e-bok, men insåg efter halva boken att jag vill ha den på papper för att kunna markera sidor, lägga till ord som gäller mitt manus med mera. Alltså köpte jag den "riktiga" boken också. Dumt kanske, men till syvende och sist gillar jag att vända blad i böcker. Sådana som luktar och känns.
Henrik visar med bilder på sig själv hur de olika känslorna ser ut, och det gillar jag verkligen. Jag menar, kan man få någon bättre mall i sitt skrivande?
Du kan även använda boken till ditt riktiga liv
Genom att kopiera någons sätt att känna får du hen att känna sig bekväm med dig, och kan då påverka hen att göra som du vill.
Ha, ha...jag tänker direkt på min tid som försäljare och minns att när jag ibland skulle sälja något till någon, sänkte jag mig till hens nivå i både tonläge och kroppsläge. Jag kunde alltså en del av det Henrik lär ut, utan att ha läst hans bok. Det var kanske därför jag sålde som fasen.
"Vid ett äkta leende sänks ögonbrynen en aning, men ingen som simulerar ett leende sänker sina ögonbryn. Försök göra det med flit och du ser ut som någon som skrämmer barn som hobby", skriver Henrik Fexeus.
Under tiden jag läser gör jag alla dessa underliga miner han skriver om, utan att tänka på det. Lägg märke till att en person som gäspar smittar flera andra. Samma sak med skratt. Det är svårt att vara på dåligt humör om mungiporna pekar uppåt på någon. Glädje smittar också.
Det finns ju olika stadier av glädje. Att observera sina barns bestyr är en sort, att umgås med goda vänner och bara vara är en annan sort. Det finns miljoner olika modeller. Tänk efter själv.
Sedan finns den konstruerade glädjen - låtsasglädjen
Förakt, hur syns det, tänker du säkert.
Så här skriver Henrik Fexeus:
"Förakt kan visas i ansiktet genom att knipa ihop och höja ena mungipan. Resultatet blir en mun som bara ler på ena sidan. Det kan också ske genom en höjning av överläppen på ena sidan. Tänk dig Elvis (eller Billy Idol) sekunden innan han börjar sjunga. Detta kan ske diskret, med bara en ryckning i överläppen, eller så mycket att tänderna syns beroende på hur starkt föraktet är.
Uttrycket följs gärna också av en luftstöt genom näsan, som en fnysning. Blicken tenderar att riktas nedåt - vi ser bokstavligt ner på den vi föraktar."
Jag säger bara, läs boken och lär dig massor om dig själv och andra, men framför allt använd den i ditt skrivande som en bibel bland andra skrivarbiblar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.