Jag hörde ljudet från männen långt innan jag såg dem. Sanden yrde och både Andreas och den andre blödde både här och där. Jag visste inte om jag skulle skratta eller skrika åt dem att sluta.
Bredvid sandlådan stod två barn. De såg inte rädda ut, mer fascinerade.
"Du ska inte komma här och tala om för mig hur jag ska sköta min unge", skrek mannen och slog med flatnäven över Andreas kind. "Fattar du, eller ska jag banka in det i dig."
Han var helt oförberedd på det som hände härnäst: Med ett vrål pressade Andreas upp mannen mot sandlådekanten och gav honom en knytnäve i solar plexus.
Barnen backade två steg och grimaserade.
Jag skyndade mig fram till dem och lade mina händer på deras axlar. "Kom så går vi."
Det ena barnet, en pojke i åttaårsåldern skakade på huvudet. "Nej, aldrig. Det här är bättre än dataspel ju."
"Är det din pappa?" frågade jag, och vände mig till det andra barnet som såg ut som en flicka, med långt, lockigt hår och stora, gröna ögon, men uppenbarligen var en pojke. Även han i åttaårsåldern. "Eller, är det din?" sa jag och slängde en snabb blick på slagskämparna.
Han nickade och log mot mig. "Mm, och han vinner alltid."
"Alltid", sa jag med frågande röst. "Händer det här ofta?"
Pojken tittade på mig under tystnad. Han tryckte ihop läpparna så hårt att de vitnade. "Jag får inte säga det", mumlade han. "Men, pappa fajtas här varje lördag."
Nu hade jag hört nog. Med bestämda steg gick jag fram till männen och pickade med pekfingret på den som låg överst. "Ursäkta, men vad i helskotta sysslar ni med?"
Andreas hade faktiskt vett att rodna. Han lade handen över den andres överarm och skrattade ansträngt. "V...v...vi visar grabbarna hur man slåss på riktigt."
"Jaha", sa jag och drog med handen över hans ansikte så att han ryggade av smärta. "Hur tänkte du förklara det här för mig, och framför allt, hur fan tänkte ni? Ser ni inte att grabbarna är rädda? Hur länge har det här egentligen pågått? Och v-a-d är det ni gör, egentligen?"
Den andre mannen sträckte fram sin hand och hälsade med en nick. Han blödde runt munnen, och gjorde en grimas, antagligen av smärta, när han reste sig upp. "Vi ville bara få ungarna bort från de där förbannade dataspelen. Jag och några andra, däribland din man, brukar brottas och visa ungarna en massa tricks."
"Jag köper inte riktigt er förklaring. Jag hörde vad ni skrek", sa jag och hjälpte Andreas upp.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.