3 maj 2014

En början-637

Det låga, vinande ljudet från fladdermusen höll mig vaken.  Den hade säkert flugit över mig hundra gånger vid det här laget. Solstolen knakade när jag ändrade ställning och filtarna jag lagt över mig hade fått en yta av dallrande droppar. En groda kväkte nere vid sjön och följdes direkt av svar från de andra. Storlommens rop ekade tillsammans med de andra fåglarna som inte hade fullt så höga läten.
Jag drog av mig filtarna, och tassade fram till verandadörren. Nä, den var fortfarande låst. Skulle jag bli tvungen att stanna här hela natten? Tanken på att göra det kändes inte speciellt skön. Nu fattas det bara att det börjar regna också, tänkte jag och svor lågt när de första droppen träffade min näsa. Snabbt lade jag mig i solstolen igen, och drog filtarna över mig. Det stora, svarta parasollet skyddade mig delvis, men inte helt.
Det gnisslade i köksfönstret när det öppnades, och Reza tittade ut. "Vill du komma in?"
"Vad tror du?" fräste jag och funderade på om jag skulle strunta i alltihop och lifta hem till stan igen. Problemet var att alla mina kläder och plånboken låg inne i huset.
"Be först om ursäkt", sa han och drog igen fönstret så det bara blev en liten glipa. "Vilket skitväder."
"Förlåt då", sa jag och kände mig inte alls speciellt förlåtande.
"Bättre kan du", fortsatte han, och tillade spydigt: "Om du inte vill leka dränkt katt hela natten, förstås."
"Kan du inte bara hiva ut min ryggsäck, så åker jag hem", sa jag så lugnt jag kunde. "Det här fungerar uppenbarligen inte."
"Uppenbarligen inte." ekade han och stängde fönstret.
Jag hörde ljudet från en stol som välte, halldörren som gnisslande öppnades och en smäll när något kastades på tamburen på andra sidan huset.
Fönstret öppnades igen och Reza tittade ut. Hans svarta hår var rufsigt och under ögonen låg tjocka veck av hud. "Du kan hämta dina grejor på tamburen. Nyckeln vill jag att du lämnar i kopparkannan som står under bänken. Ha ett bra liv."
Jag lämnade filtarna i solstolen, som en barnslig hämnd över det som skett. Tanken var att de skulle bli lika våta som jag blev nu, och mögla. Jag hade gett honom dem i present när vi dejtat i en vecka och ville inte att några minnen skulle finnas kvar i huset från mig. Livet är bra underligt, tänkte jag och pressade ner fötterna i skorna. Det kippade om dem när jag gick ut från tomten, och ut på skogsvägen. 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.

#ÖstergårnMyskje Första skoldagen med utmattningssyndrom igen

Första skoldagen idag. Slängde ut hästar och hundar tidigt och la in 11-maten i timerhagen som nästan snöat igen. Peter skjutsade oss och Ha...