"Vad ser du egentligen i det där fönstret", frågade jag min bror som ryckte till och såg mycket skyldig ut.
"Jag bara tittar ut", stammade han blodröd i ansiktet med fingrarna i en återkommande rörelse över kinden som om han smekte sig själv.
"Gör inget dumt bara", sa jag och stängde hans dörr, men stannade och kikade igenom nyckelhålet. Roger är inte min riktiga bror, bara min låtsasbror, eller fosterbror som mamma säger. Han har en sjukdom som heter MS och sitter periodvis i rullstol. Det sägs att hans riktiga mamma lämnade honom utanför stans barnhem och inte ens lämnade en lapp.
"Jag hör dig andas", sa han högt och rörde sig inte ur fläcken. I ena handen höll han en liten stjärnkikare och i den andra ett block.
Jag fortsatte titta på honom och var helt oförberedd när han stack in en mejsel i nyckelhålet. "Är du inte klok?" sa jag lågt och tittade nedåt trappan så att inte någon av de vuxna hört mig. Min mamma Karen var hörselskadad men hörde ändå bäst av alla när något hände i huset eller omgivningarna.
Roger skrattade och rörde med mejseln i låset. Han sa inte många ord på en dag min bror, ibland inte ett enda. Pappa sa att han säkert förstod mer än han ville visa och att vi en dag skulle få se det.
Jag hörde steg innanför dörren och förstod att min bror gick tillbaka till platsen vid fönstret. Någar sekunder funderade jag på att luta mig fram mot nyckelhålet igen, men vågade inte och gick ned till köket för att kolla om mamma möjligtvis gjort äppelpaj. Visserligen borde jag då ha känt doften, men jag kände att jag måste dubbelkolla.
"Är du kvar?", frågade Roger och öppnade en låda i sitt skrivbord. Jag hörde att det var låda nummer tre. Den som han alltid låste. Det hade jag kollat för länge sedan. Jag kan förresten tala om att hårspännen är dåliga låsöppnare. För mig fungerar de inte alls.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.