"Jag ger mig inte. Det förstår du va? Aldrig, aldrig, aldrig" sa polisassistenten med låg röst.
Nadja svepte bak den långa , mörka luggen och bet sig inne i kinden på det där vanliga ärriga stället. Hon ville inte säga ett ord om det som hänt och tänkte inte yppa sin och mammas hemlighet för någon utomstående. Inte den här översminkade fåniga, kvinnliga polisassistenten och inte någon annan heller. De kunde tjata ett stort hål i hennes huvud, men skulle inte få någon belöning. Var höll förresten mamma hus? Hon hade gått in i rummet bredvid med en manlig polis och inte kommit ut än. Eller? Hade hon det? Nadja tittade mot utgången och såg olika människor passera, men ingen rödhårig, lätt grånad dam med glatt färgade kläder.
Polisassistenten tog ett lätt tag om Nadjas haka och spände ögonen i henne. "Du vet säkert att det du gör är straffbart. Att undanhålla bevis när ett mord begåtts kan betyda att du blir straffad, inte den som borde bli det." Hon pekade på Nadjas bröst med pekfingret, tryckte in det mellan revbenen. En doft av mint trängde ut mellan de ojämna tänderna, och Nadja grimaserade, ville hålla för näsan.
När doften banat sig väg tillräckligt långt upp, kom dem, tårarna. De jävla förbannade tårarna. Hon kunde inte stoppa dem, men ville det mer än något annat i hela världen.
"Nåväl, du sitter kvar här tills du bestämmer dig för att prata. Din mamma hälsar förresten att hon älskar dig."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.