Älvorna delade svamparna i två delar och lade dem i korgarna de spänt fast på den blåskimrande skalbaggen. Ekorrarna försökte hjälpa älvorna men var mest i vägen. Långt uppe i skyn flög svalorna och fångade myggor som skulle bli älvorna och deras vänners lunch. Högt uppe i den gamla eken som stod ute på ängen kilade några nyfikna vesslor. Deras smala ansikten tittade med jämna mellanrum ut mellan grenarna.
"Vi behöver mer frukter", ropade Pamela med klingande röst. "Det blir torrt att bara äta svamp."
"Jag fixar det", visslade blåmesen och flög iväg med en väska dinglande över kroppen.
Duvorna hoppade omkring på marken och åt korn som bonden tappat vid tröskningen. Det var väl känt att av dem fick man ingen hjälp. "Latare fåglar får man leta efter", muttrade Älvpojken och slog ilsket med vingarna när en duva kom för nära.
Plötsligt dalade svalorna mot marken. En efter en for i baken med hårda dunsar och låg stilla så stilla.
Det blev tyst.
Älvpojken smög närmare de döda fåglarna och petade försiktigt på en av dem. När den inte rörde sig tog han ytterligare ett steg närmare och lade handen över fågelns hjärta.
"Stendöd", sa han och gick mot nästa fågel.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.