4 september 2014

En början-721

Renate lade sig på rygg och vände ansiktet upp mot solen. Vågorna smekte hennes kropp och hon hörde flickorna leka på stranden. Som vanligt tjafsade de lite, men Renate lät det bero. Alice var tio år och visste mer än väl att hon skulle vara snäll mot lillasyster. Det var en överenskommelse som skulle ge Alice pengar och Renate ro.
En vit fågel med stora vingar svepte över hennes ansikte och lade sig på vattnet en bit från henne. Den hade en fisk i munnen som den krasade sönder med näbben och slukade.
"Mamma", ropade Tina. "Mamma, vad är det där för fisk?"
Renate reste på huvudet och kisade mot solen. Hon såg ingenting.
"Det är bara vågorna, dumsnut", sa Alice och tryckte ned Tina i sanden.
En båt kom långt ute och tjöt när den passerade stranden. Vågorna vaggade Renate till ro igen och hon dåsade till.
"Mamma! Mamma!" skrek Tina med gråt i rösten. "Det är en haj!"
"Mamma, skynda dig in!" skrek Alice och hoppade upp och ned på sanden. "Skynda dig! Den kommer jättesnabbt."
Flera människor hade rest sig upp och sprungit ned till strandkanten. Några gick ut en bit i vattnet medan de ängsligt spanade runt sig. 
Renate hann se att en kvinnan lade armen runt Tina innan hon kastade sig i vattnet och simmade det fortaste hon kunde. Stundtals glömde hon bort att andas och fick in en massa vatten när hon äntligen hittade andningen igen. Bilder från tiden med barnen och deras pappa rullade i huvudet. Var det så här livet skulle sluta? Som en köttbit i en hajmun? Armarna vevade på och hon tog sig iland.
Darrande satt hon i sanden och flämtade en lång stund.
En kvinna lade en handduk över hennes axlar och masserade dem varsamt.
"Gick du på det där?" skrattade Alice och hoppade runt henne med sin hand i Tinas. "Ha, ha, det fattar du väl att vi bara lurades. Det finns väl inga hajar här?"
Renate blev arg. "Varför gör ni så här? Fattar ni inte allvaret i det ni gjort? Jag kunde ha drunknat."
Hon slet till sig den gula strandmadrassen som barnen satt sig på och gick ut i vattnet igen. "Ni får aldrig göra om det där. Aldrig!"
Hon måste bort från stranden. Gud så pinsamt.
"Ursäkta", ropade en ung kille. "Hallå, tjejen. Det finns ...."
Renate dök ner i vattnet under madrassen för att fånga upp den, och hörde inte resten. Det var säkert ytterligare en sådan där besserwisser som skulle tala om för henne att det fanns maneter i vattnet som kunde döda. Pytt, tänkte hon och pratade för sig själv. "Som om jag var en barnunge. Jag vet minsann att det finns både maneter och annat här, kanske till och med hajar."
Vattnet tystade henne.
Renate kravlade upp på madrassen och lade sig på mage den här gången. Det salta vattnet skyndade på brännan och hon såg att bikinin gett henne vita ränder. Renate tittade mot stranden och såg att barnen byggde på ett sandslott. Alice började bli stor. Hon hade redan fått fått kvinnliga former och stal kläder ur hennes garderob. Skorna var fortfarande några nummer för stor, men det var nog bara en tidsfråga. Ett högt plaskande störde hennes tankegång. Det lät som om det kom utifrån vattnet.
Mycket riktigt var det så. Stora grupper av fiskar hoppade upp och vände. Det såg nästan graciöst ut.
En liten stund bara, sedan ska jag kaja in, tänkte hon och lade sig igen.
"Mamma!" skrek Tina och pekade ut mot vattnet.
Renate suckade och vände huvudet mot hållet dottern pekade. Det var tomt sånär på några små vågor. Fiskarna hoppade inte längre.
"Mamma! Du måste upp. Haj, mamma. Det kommer en haj!" skrek Alice och grät. "Mamma, snälla" fortsatte hon och höll om lillasystern. 
En massa människor kom ned till flickorna och pratade med dem medan de spejade ut mot vattnet. Det såg ut som om de förmanade och ömsom skällde på dem.
Renate hörde att Tina var i upplösningstillstånd och vände blicken bakåt igen. En kille på surfingbräda åkte i full fart mot henne. Han kröp ihop för att försöka öka farten, och välte. 
Ytterligare en båt passerade långt bort och det kom stora vågor som nästan välte madrassen Renate låg på. Hon höll hårt i kanterna och låg blickstilla fortfarande med huvudet vänt utåt.
"MAMMA!" skrek barnen i korus. 
Då såg hon den. Fenan. Den cirklade runt killen en lång stund i allt snävare cirklar. Han jobbade febrilt för att komma upp på brädan och gjorde det till slut. När han tog tag i seglet för att resa det kom hajen upp ur djupet och högg över killens arm. Blodet sprutade.
Renate mätte sträckan till stranden med ögonen. Skulle hon paddla eller simma? Jag simmar, tänkte hon och gled i så ljudlöst hon kunde. 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.

#ÖstergårnMyskje Första skoldagen med utmattningssyndrom igen

Första skoldagen idag. Slängde ut hästar och hundar tidigt och la in 11-maten i timerhagen som nästan snöat igen. Peter skjutsade oss och Ha...