14 september 2014

En början-725

Hans lutade huvudet mot kanten på det ljusgråa träet och lade händerna över nacken. Halsen kändes tjock och snoret samlades i näsan. Det hördes snyftanden från de andra bänkarna och prästen mässade på att det var synd om de överlevande och att mannen i kistan skulle gå en bra tid till mötes. Hans log för sig själv och funderade på vad prästen egentligen menade med bra tid. Var man död så var man väl det? 
Prästens mässande byttes ut mot musik och människorna i kyrkan reste sig upp med böjda huvuden. Hans såg att rosorna på kistan var vita den här gången. Kvinnan som antagligen var mannens fru hade en svart klänning på sig. Hon hukade sig och lade händerna över ansiktet. En röd ros hängde i hennes hand, avbruten precis vid blomman. 
Människorna satte sig igen och Hans studerade de som stod närmast. En kvinna hade ett barn i sin famn som inte kunde vara äldre än Teodor. 
Ljudet av vågor strömmade in i Hans öron, och ett barnskrik fylld av förtvivlan följde tätt efter. 
Prästen ställde sig på sidan av kistan och en annan man öppnade den lilla trädörren som skilde gången från bänken. Änkan reste sig upp, vacklade och tog tag i mannen närmast sig.
Ljudet av kräkningar strömmade in i Hans öron, och en doft av tång fyllde näsborrarna.
"Psst, ursäkta mig. Jag undrar om du är Svens son. Sven Karlsson från Bodarne?", viskade mannen bredvid Hans.
Vad gör jag nu? tänkte Hans. Det här hade jag inte räknat med. Utan att svara reste han sig upp och trängde sig förbi mannen, nickade lätt till kyrkvaktmästaren som stod ute i hallen och öppnade kyrkdörren. Solen bländade honom.

Utanför kyrkan stannade Hans till några sekunder och gled med blicken över gravarna. Hur många begravningar måste jag gå på innan jag hittar tårarna? tänkte han och hörde sonens skrik igen.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.

#ÖstergårnMyskje Första skoldagen med utmattningssyndrom igen

Första skoldagen idag. Slängde ut hästar och hundar tidigt och la in 11-maten i timerhagen som nästan snöat igen. Peter skjutsade oss och Ha...