Kylan bet i kinderna. Färgade mina fingertoppar vita. Kängorna var för länge sedan utnötta och filten över mina axlar var full av hål. I min stora, svarta väska låg allt jag ägde. En ficklampa, några trosor, en tändare, och flera förpackningar med torrmat som jag fått av en förbipasserande, vänlig man.
Frigoliten knarrade när jag ändrade sittställning. I min kopp låg några tior, en hundralapp och flera enkronor. Hundralappen var falsk och ditlagd av mig. För att locka folk. I krig och kärlek är allt tillåtet, sägs det, och det måste även gälla svält.
En gång hörde jag till en familj. Vi var tre barn, en mamma och en pappa. Landet vi bodde i låg i krig med ett annat, mycket starkare. Pappa brukade berätta om ett land långt bort där allt skulle bli bra och vi rika. När han dog övertog min bror rollen som berättare, och nu var vi här. Fattigare än någonsin. Mamma städade åt folk. Min bror stal bilar och sålde dem vidare till ett annat land. Min syster Sescha låg hemma, sjuk igen och höll elden brinnande.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.