Jag och min man hade slagit vad. Det var ingen stor grej. Jag skulle tillbringa en natt ute i skogen, ensam i ett tält. Vår bil skulle stå parkerad en bit därifrån och mobilen skulle finnas tillgänglig om något allvarligt skulle hända.
"Aldrig att du törs", sa min man när jag packade ihop sovsäck, liggunderlag och några konserver. "Du är mer mörkrädd än någon jag känner."
Metodiskt lade jag in allt i bilen och gick ordentligt igenom min inre lista på måste-ha-med saker. En ficklampa kändes extremt viktig, och naturligtvis, en filt. Jag sneglade på min mans solcellstyrda strålkastare, men höll mig borta från den. Jag skulle minsann visa honom.
"Hejdå", sa jag så käckt jag kunde och stängde ytterdörren efter mig innan jag fått något svar. "Syns imorgon." Det sista sa jag utanför dörren, stående på trappan med utsikt över vår trädgård. Jodå, jag var väl medveten om skriverierna i tidningen. Att en man kallad skogsmannen hade gjort både det ena och det andra med kvinnor som sprang i skogen. Jag tränade på olika självförsvarspositioner jag lärt mig i smyg på gymmet, och rodnade när grannen gick förbi.
"Hej", ropade jag över staketet. "Ha en bra dag."
"Detsamma", ropade han och skrattade när jag slog i huvudet i kanten på bilen när jag klev in.
Jag gnuggade med handen över huvudet och grimaserade. "Attans", kved jag och startade bilen.
Min lilla, röda Mazda tog sig fort till målet. Jag kollade att jag låst henne, och bar iväg med tältet och det andra. Min man som var gammal militär hade varit extremt noga med att jag skulle befinna mig inom en tjugofemmeters radie från bilen. Jag lydde honom och satte upp det gröna tältet. En reva i skinnet, två sår och flera suckar senare stod det upp.
Det var rätt mysigt att befinna sig ensam i skogen. Sittande i solstolen, inlindad i filten lyssnade jag på fåglarna som kvittrade och susandet i träden. En och annan ekorre skuttade förbi.
"Hej du", sa jag lågt och skrämde nästan ihjäl den stackaren som nog inte sett mig. Djuret rusade upp i närmaste trädkrona och tittade på mig med sina pepparkornsögon en lång stund innan den tjattrande hoppade till nästa träd.
En kvist knäcktes någonstans och mina sinnen skärptes. Än så länge fanns det ljus kvar, även om det börjat mörkna. När ännu en kvist knäcktes, virade jag upp filten och gick in i tältet. Det kändes tryggare så. Eller inte. Jag drog på mig min varma jacka och gick ut igen. För att lugna mina darrande fingrar gjorde jag något jag vanligen inte gör. Jag tände en cigarrett och drog korta bloss. Det smakade vidrigt. Egentligen visste jag inte varför jag packat ner cigarretterna, men nu var de här, och kunde användas.
Månen tittade ner på mig och verkade hånflina. Vinden ven starkare och jag såg att den tog tag i ena kanten på tältet och lättade på det. Jag som tyckte att jag satt fast pinnarna så noggrant. Vinde släppte taget och jag rusade dit och tryckte ned pinnen hårt i marken.
Det knakade till igen. Nu borta vid bilen. Ett huvud med två horn syntes och jag fnittrade. Ett rådjur.
Något kröp på min kind och jag slog till det med handen. När jag lyste på handen såg jag en svart massa av tunna ben och en tjock gråsvart kropp.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.