En början-757

Det hade just börjat snöa.
Jag stod vid de slarvigt upphängda kläderna och tittade ut genom hallfönstret. Snöflingorna föll som små lätta, dunbollar, hoptjoffade av vattnet som sugits upp av dem på vägen ned.
Alldeles strax skulle hallen fyllas av förväntansfulla ungar, just hemkomna från sitt jullov. Jag måste komma ihåg att ta fram stövlarna och täckjacksbyxorna, tänkte Cecil och plockade upp en röd, ensam strumpa som ramlat ned från elementet där den legat och torkat. När han lutade sig över byrån såg han att den andra strumpan fastnat mellan väggen och byrån. Typiskt Tomas, tänkte Cecil och drog med handen över det grånade håret. Så lik sin mor. Det gjorde fortfarande ont att tänka på Letitzia och han sköt bort tanken så fort den landade. Kläderna hon ägt var nedlagda i lådor och uppsatta på vinden, ifall att, kanske.
"Varför står du här och drömmer?"
Cecil vände sig mot kvinnan som kommit bakom honom och lagt sina armar runt hans överarm. 
Hon lutade sig mot honom och smekte hans kind. Ord var överflödiga, hade alltid varit. Kvinnan som var hans älskade mor stapplade till och var hotande nära att ramla omkull.
"Jag gör iordning inför barnens återkomst", mumlade Cecil och lade strumporna på byrån. 
"Jag hjälper dig gärna. Det vet du", sa modern. "Med allt", la hon till och haltade ut från rummet. "Jag kan stanna så länge jag behövs", fortsatte hon och stängde dörren försiktigt.

En bil stannade utanför huset och med ett leende såg Cecil hur de tre barnen hoppade ut ur den och rusade mot dörren med hunden skällande efter sig. Två hårda bankningar hördes och ett glatt tjatter etablerade sig i den lilla tamburen utanför halldörren.

Kommentarer

Populära inlägg