3 november 2014

En början-759

Tromben virvlade in över gräsmattan och rev upp rosorna jag planterat dagen innan. Hedda stod på trappan med ytterdörren öppen. Vinden slet och rev i kedjan som höll dörren fäst mot trappräcket. Heddas hår stod som en yvig buske runt huvudet.
"Mamma, titta", sa hon och pekade på hundkojan när den flög iväg.
Vår hund Saba gnydde och la svansen mellan benen. Hon stod bakom mig, darrande med sänkt huvud. Det luktade jord och något annat oidentifierbart.
"Stäng dörren", skrek jag och tog tag i Heddas arm samtidigt som kättingen gick av och dörren stängdes med ett brak.
"Jag villde se", fräste min femåring och klöste mig när jag försökte hålla fast henne. 
"Vi måste packa lite saker och gå ner i källaren", sa jag så lugnt jag kunde. "Det är storm ute."
"Du är dum", sa Hedda och stampade med foten i golvet. "Jättedum." Hennes underläpp putade ut och ögonbrynen låg tätt över ögonlocken.
"Gumman. Gå upp i ditt rum och ta av dig de där blöta kläderna och kom ner till mig sedan."
Vinden ven runt knutarna på huset. 
Jag hörde att hon sprang upp på övervåningen och tittade ut genom fönstret. Små tromber följde efter varandra och böjde vårt nya, fina äppelträd mot marken. En hård dunk från övervåningen hördes och jag gick till trappan. "Är allt okej, hjärtat?"
"Mamma, kom!" ropade Hedda i falsett. "Skynda dig!"
Genom det lilla fyrkantiga fönstret i trappan såg jag att solstolarna låg i poolen, och att blomkrukorna var hotande nära att välta. Med jämna mellanrum tog vindpustarna nya tag och jämnade väg. Den blommiga duken som legat på bordet hade flugit upp i vårt vårdträd.
"Mamma!"
Jag skyndade mig in i hennes rum och stannade tvärt. Fönstret var trasigt och i hennes säng låg en badboll och en hink. Hedda stod naken mitt i rummet med händerna hängande efter sidorna. 
Utan att egentligen tänka så mycket på vad jag tog, öppnade jag garderoben och slet till mig hennes onepiece, ett par strumpor och en jacka. Sedan lyfte jag upp henne och sprang ned till köket, öppnade kylskåpet och plockade ner mackor, smör, ost och mjölk i en kasse jag alltid förvarade bredvid.
"Mamma?" sa Hedda ynkligt.
"Vi går ner i källaren", sa jag så lugnt jag kunde och försökte ignorera ljudet från de skakande fönsterhakarna. "Där är vi säkra."
"Jag tar med mobilen och plattan", sa Hedda och höll dem tätt intill sin kropp.
Jag nickade och tittade ut genom köksfönstret igen. Grannens tak hade flugit av och lagt sig över deras hönshus. Luften var vit av skrämda höns som kastades runt av vinden. En häst i hagen stegrade sig när ett stort klot av nät kom rullande.
"Kom nu", sa Hedda och tog min hand. "Jag är rädd."
Jag slet till mig filten i vardagsrummet och svepte den runt henne, sedan öppnade jag källardörren och gick ned, men stannade på tredje steget. 
"Fortsätt ner utan mig. Jag glömde vatten. Vi måste ha det om det här blir långvarigt."
"Det är mörkt", gnydde Hedda, men gick snällt ner.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.

#ÖstergårnMyskje Första skoldagen med utmattningssyndrom igen

Första skoldagen idag. Slängde ut hästar och hundar tidigt och la in 11-maten i timerhagen som nästan snöat igen. Peter skjutsade oss och Ha...