En början-769

"Om jag ber dig, stannar du då?"

Jag tittade på min syster och gled med blicken över hennes rundade mage. Hon hade små röda fläckar på kinderna och ögonen lyste av lycka. Jag kunde inte och ville inte förstöra det hon befann sig i. 

"Nå?" fortsatte hon och tittade efter Tom som gått för att hämta bilen. "Du kan bo hos oss. I alla fall ett tag." Hon smekte med handen över magen. "Tills babyn kommer."

Tom backade och stannade bilen intill oss. På marken stod mina två resväskor och en ryggsäck. I dem rymdes hela mitt liv. Jag behövde inte mer. 

"Lena, du kan väl svara mig", snyftade min syster och lade sina armar runt mig. 

Hennes hår kittlade mig i näsan och jag lade min hand på hennes rygg och klappade lätt. Jag kände ingenting. Inte kärlek. Inte hat. En gnutta avundsjuka for förbi, men försvann lika fort. Jag mötte Veras blick och log.

"Det blir bäst så här", sa Tom och föste mig mot framsätet. Han ställde in resväskorna och tänkte ställa ryggsäcken där, men stoppades av mig.

"Snälla du ge mig den", sa jag och ställde den i mitt knä. Med handen över plånboken tvekade jag över hur jag skulle göra. Väl vetande att Lena skulle vägra ta emot en enda sekin av mig. Tom stängde dörren och satte sig, startade bilen och gasade flera gånger. 

Lena tuggade på naglarna som alltid när hon blev nervös. 

"Du ska veta att jag försökt", sa Tom till mig och lade i en växel, släppte på kopplingen så pass mycket att det drog i bilen, men tryckte ned den igen. "Flera gånger."

Det kändes som om jag var en marionett, som om någon stod ovanför mig och drog i osynliga trådar. En marionett av livet. Var det inte så dikten gick? En av de där oändligt långa dikterna som vår kära mamma läst högt för oss framför brasan. Undrar var den boken tagit vägen? Kastad? Stod den i bokhyllan hos Lena och Tom utan att jag sett den? Låg den kanske inkastad i rummet där allt det andra stod?

"Jag vill verkligen att du stannar", sa Lena med flackande blick. Hon bet sig i underläppen och böjde sig mot fönstret Tom dragit ner. "Jag menar det."

För första gången på mycket länge kändes det som om jag stod öga mot öga med en främling. Hennes  långa, mörka hår blåste över axeln och lade sig över hennes mun. Den rödmålade munnen rörde sig utan att det kom några ord.