20 november 2014

En början-770

"Strulpelle", sa Britta med ett skratt och puttade på Robert.
"Strulfia", svarade han och log.
"Dumskalle", fortsatte Britta och log så där fånigt som bara hon kan.
"Idiot", sa Robert och rynkade ögonbrynen.
"Dumhuvud", fnittrade hon och puttade ännu hårdare på Robert, som for in i väggen och slog huvudet.
"Fuck you", skrek han och ställde sig upp medan han visade fingret till henne.
Britta låg nu dubbelvikt på golvet och skrattade med ett högt tjutande. När hon hämtade andan försökte hon få fram ord, men lyckades inte speciellt bra.
Robert var alldeles svart i ögonen och Mattias som hittills suttit tyst och iakttagit syskonen funderade på om det var bäst att fortsätta vara tyst, eller om det var läge att lägga sig i. De hade för vana att leka den här fåniga leken varje morgon innan frukosten hunnit serveras, och vareviga gång slutade det med bråk. Egentligen visste han inte varför de höll på, och både mamma och pappa suckade högt när de satte igång, men gjorde inget för att stoppa dem. Robert tog emot tallriken med yoghurt och flingor som mamma räckte honom med ett leende. "Godmorgon Mattias. Har du sovit gott?"
"Godmorgon och ja tack", sa han och tittade på brodern som rörde sig med korta rörelser och svarade enstavigt på mammas varsågod.
"Tallriken är alldeles kladdig", sa Britta och drog med pekfingret över kanten för att fånga upp dropparna. "Jag vill ha chokladflingor till. Kan du hämta dem?"
Mamma satt redan och åt och gjorde en grimas till svar.
"Ja, ja, jag fattar. Jag hämtar själv", suckade Britta och puttade till Robert när hon passerade honom.
"Lägg av", fräste han och slog efter henne, men missade.
"Gumman. Måste du alltid ....", frågade mamma och slevade i sig yoghurten och drog ur papiljotterna samtidigt.
"Jag har en fråga", sa Britta och pekade på henne. "Är inte det där väldigt gammaldags, jag menar, det är väl typ ingen som använder sådana där numera? Förutom tanterna på ålderdomshemmet förstås."
Robert satte in pekfingrarna i mungiporna och drog dem utåt. Med stirrande blick tittade han på Britta och härmade det hon nyss sagt med betydligt överdrivet, gnällig röst. "Jag har en fråga", började han men tystades av mammas blick.
Mattias lade skeden på tallriken och sköt den åt sidan. "Jag är mätt. Kan jag gå från bordet?"
"Varsågod", sa mamma och tittade från Robert till Britta. "Ni två plockar undan och diskar. Tillsammans."



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.

Hjärntrött

Nä, det är inte mig rubriken syftar på. Det är min älskade unge, vår dotter som nått upp till femton vårar och borde vara ute och drälla nät...