Beata höll sig över öronen. Det sprängde i dem som om någon spelade trumpet och riktade den mot henne, nära, nära. Hon drog ner mössan djupare över pannan. Rynkorna gick att dölja för maken, men smärtan höll henne vaken. Hon snurrade oroligt i sängen, vände sig än hit, än dit, steg upp och drack vatten, stoppade in varm, hackad vitlök i ett knyte som hon sedan placerade i örat. Beata fick hallucinationer av sömnbristen och vacklade genom huset på mornarna. Stickande, molande värk fyllde hennes dagar.
Tills en natt, när allt släppte.
På morgonen hittade hon blod på kuddvaret och försökte torka bort det med en våt trasa innan Lars såg det. De hade haft separata sovrum några månader nu, på prov. Beata tyckte om tystnaden som kom på nätterna. Det enda som hördes var ugglans envisa hoande och ibland en eller två rävar som gläfste när de lekte i månskenet. Ibland steg hon upp och satte sig vid sekretären, fällde ner locket och drog med pekfingret över pennan och det vita papperet som låg gömt längst in på skivan. Än så länge fanns inget att skriva, men hon hoppades och anade att det snart skulle övermanna henne. Gripa tag och ge fingrarna magi.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.