En början-782

"Jag syns inte", tänkte Magdalena och gick in till Lilleman som låg och sov i sin spjälsäng. "Alltså finns jag inte", fortsatte hon och tog upp pojken. Med barnet tätt intill sig gick hon ut ur rummet och in i det stora, mörka biblioteket. Doften av nystoppad pipa slog emot henne när hon öppnade dörren.
Magdalena tvekade några sekunder, men ryckte på axlarna och steg in på det svart-vit-rutiga, slitna golvet. Framför en nedsutten fåtölj var mattan så sliten att den ändrat färg.
"Är du här nu igen?" hördes en röst.
"Jag trivs här", svarade Magdalena och satte sig bredvid mannen i soffan. På bordet låg ett fotoalbum uppslaget. Fotografierna hade delvis lossnat och satt på sned. Svartvita naturligtvis.
"Minns du henne?" Morfadern pekade på ett fotografi med en mörk, korthårig flicka i tioårsåldern. "Det säga att hon blev mördad av sin bror."
Magdalena skakade på huvudet trots att hon mycket väl visste vem flickan var. Lisa hade varit på klasskamrat och en mycket god vän, den bästa faktiskt. Hennes död var fortfarande ofattbar, men alldeles oväntat hade det inte varit. Hur många klarade av att ideligen få slag på överkroppen utan att dö? 
"Lever brodern fortfarande", frågade hon morfadern och satte ner Lilleman på golvet.
"Det säga att han tog livet av sig", sa han och ändrade sittställning, gjorde mer plats för henne. "Allt är höljt i dunkel."
Magdalena tittade på Lilleman som kröp iväg till en av bokhyllorna. "Kanske bäst så."


Kommentarer

Populära inlägg