Hon var så vacker. Min underbara, enormt generösa kusin. Vi hade pussat varandra under citronträdet ibland, men inget mer. Aldrig mer. Nu skulle hon gifta sig. Namnet Alfonso gav mig vibbar jag inte gillade. När jag lyfte armen för att krama henne och gratulera till valet, såg jag att håret på min arm rest sig.
"Grattis kära kusin", sa jag och kramade henne hårt.
"Tack älskling", svarade hon och rättade till min slipsknut, pussade mig på munnen, dröjande som om hon smakade på ett vin.
Hennes halvsyster Diana smög bakom mig och lade sina svala händer över mina ögon. Naglarna var målade i starkt lila och lätt böjda.
"Ska vi gå in i kyrkan då", sa faster Louise.
"Jag kommer att sakna henne", mumlade jag och knäppte upp kavajen för att nästa sekund knäppa den igen. Inte förrän nu, precis innan vigseln hade jag insett vart jag befann mig. Det är försent, viskade en röst inom mig. Du måste gå vidare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.