9 januari 2015

En början-803

Jag skulle resa till Amerika. Brevet från Jonathan hade fått mig att ta beslutet. Talet om jorden han fått sig tilldelad och kvinnorna som var vackra som älvor kunde jag nog förstå att jag måste ta med flera nypor salt. Men en viss sanning fanns det säkert. Allt var så mycket större därborta. Nu handlade det om att få ihop pengarna till resan och skriva ett brev till Jonathan och be honom ge mig husrum de första veckorna. Engelskan skulle det nog bli besvärligt med, men var sak har sin tid, resonerade jag och packade väskan medan far och mor var ute på åkern.

När mor kom in för att göra mat gick jag ut i köket med kepsen i handen. Måtte hon inte säga nej, tänkte jag under tiden som kattan envist strök sig mot mina ben.
"Tog du in någon ved", frågade mor och såg sträng ut. "Eller satt du bara och drömde som vanligt?"
"Jodå mor, veden är intagen, och hästen är i hagen. Hundarna står i koppel och väntar på att far ska komma hem och gå ut på jakt", sa jag och vågade inte möta hennes blick.
"Du skulle komma ut var det sagt", muttrade mor och tog av sig hucklet. Hon hade fortfarande kvar den mörka färgen och såg yngre ut än hon hunnit bli. Det fanns ingen i byn som kunde se att hon fött tre barn, varav två dödfödda. Jag var bara sexton år men visste att hon innerst inne sörjde över förlusten. Mycket hårdare än far visste om.
"Jag tänkte resa jag med", hasplade jag ur mig och tappade kepsen på golvet. "Jonathan skriver att han fått jord så det räcker åt oss båda och att flickorna är vackra som änglar."
Mor klappade mig på huvudet : "Emil lilla, hur ska vi klara oss utan dig? Min skraltiga kropp kan inte bära fram fler barn, och far, ja du vet hur det är ställt där. vi behöver dig."
Det syntes mig som om mina drömmar flög sin kos på svarta vingar. Jag tryckte med tungspetsen på framtänderna och vickade på huvudet. "Mor klarar sig utan mig. Jag är bara en till i maten."
"Jo visserligen, men vi blir äldre. Vem ska ta torpet om du åker? Förresten tror jag inte resan är säker. Tänk bara hur det slutade för den där stora båten", hon lade hakan i handen och tittade upp i taket. Funderade en lång stund. "Titanic, så var det den hette."
"Men mor, det var en båt av flera andra. En mycket stor och tung sak. Minns du inte att vi läste om det där nere på affären?"
Vi hade inte råd att köpa tidningar, men fick läsa dem innan den användes att få fjutt på elden i spisen nere hos handlaren, en snäll, tjock gubbe med hatt och cigarr.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.

#ÖstergårnMyskje Första skoldagen med utmattningssyndrom igen

Första skoldagen idag. Slängde ut hästar och hundar tidigt och la in 11-maten i timerhagen som nästan snöat igen. Peter skjutsade oss och Ha...