Jag vill inte sitta här längre, tänkte Elin och tog av sig bilbältet. Det här är tråkigt. Hon försökte se Nils någonstans i folkmängden utanför bilen, och möttes av ett öronbedövande vrål av musik när hon tog av sig lurarna. Musikerna headbangade och slog med gitarrerna på scenen, skrek sig hesa och hoppade omkring.
Ljudet slog mot henne som en vägg när hon öppnade dörren.Människor stod på bilarna som samlats på ängen och uppe i träden klängde andra. För sjuttiofjärde gången samma kväll längtade hon hem. Bara tanken på att gå in i röran av ben och armar var motbjudande. Elin tryckte in hörselpropparna hon fått av Nils och scannade av ytan framför sig. Nils röda toppluva med bandets bild på, syntes ingenstans. Jag går hem, tänkte hon och tog upp mobilen för att skicka ett sms. Död. Telefonskrället är död. Nåväl, jag skriver en lapp i bilen till honom, resonerade hon och klev in igen.
När Elin öppnade luckan framför sig, ramlade det ut massor av brev och ett flertal bläckpennor.
Hon skrev ner några rader till Nils och satte fast den på ratten med ett tuggummi som kändes mer som papper efter att det valsat runt i munnen en lång stund. Elin rafsade ihop breven som ramlat ut och såg att ett låg med framsidan uppåt, adresserat till Nils. Oöppnat och prytt med små tecknade hjärtan och rosor. Konstigt, tänkte hon och studerade det närmare. Vem kan det vara från?
Musiken utanför tystnade och en av musikerna pratade. Människorna skrattade och jublade om vartannat, klappade händer och stampade med fötterna.
Plötsligt knackade det på rutan, först lätt, sedan hårdare. Nils ansikte syntes och han såg arg ut.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.