Ljudet från Lommen ekade över den blanka spegeln. Jag lät mina fötter hänga över bryggkanten och doppade tårna i det ljumna vattnet som för bara några sekunder sedan omslutit min nakna kropp. Den hade varit med ett tag nu, ja kroppen alltså. Helt fri från skavanker var den inte längre, men jag kände mig stolt över att vid sextio års ålder kunna se mig i spegeln utan att vilja dölja mig. Fyra barn hade kommit ur den. Barn som numera lämnat vårt hem och skaffat egna bon. Min stolthet, min bara min. Pappan lämnade mig för en yngre kvinna. En klyscha, jag vet, men så var det. Det var det bästa som kunde hända mig. Jag och barnen flyttade in i en stor lägenhet och fortsatte leva som förr, men ändå inte. Vi brydde oss mer om varandra och tillbringade inte speciellt mycket tid på internet och annan media. Vi spelade spel, riktiga spel som Fia med knuff, Yatzy, och alla de andra. Läste böcker. Jag gick igenom vår bokhylla från toppen till botten, läste högt för ungarna och diskuterade i det oändliga. Vi levde med och för varandra.
"Sitter du här?"
Jag vände mig om och mötte Karls blick. Hans kropp var senig och det mörka håret låg slickat mot huvudet. En drömman som gett mitt liv en annan dimension av lycka. Fortfarande lät jag teven stå tyst och böckerna i bokhyllan hade utökats med nya, modernare. Jag till och med skrev själv ibland.
"Hallå, älskling?"
Karl lade sin hand på mitt huvud och smekte det gråsprängda håret som jag låtit växa ut och bar i en lång fläta. Jag lutade huvudet bakåt och lät hans hand glida ner över mitt ansikte. Trygg. Jag kände mig som ett litet barn vid hans sida. Varje dag lärde denna man mig nya saker om livet. Ett leende från honom fick mina fötter att lämna jordens ytan några sekunder. Fick det att bubbla i magen som om jag hällt i mig en hel champagne.
"Jag älskar dig", sa jag och lade min hand över hans. "Det vet du va?"
Han nickade och böjde sig mot mig, viskade i mitt öra: "Jag älskar dig med."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.