Hjulen spann som om jag inte gasat alls och snön yrde runt oss. Är det så här jag ska dö; tänkte jag och drog upp dragkedjan på jackan. Vantarna hade jag glömt hemma på hallbyrån och mössan låg som vanligt uppe på hyllan, oanvänd i sin originalplastförpackning. New york skulle förvisso vara lite kyligt var det sagt och de hade pratat om snöstorm på teven, men det här liknade ingenting jag tidigare sett. Jag kände mig förflyttad till femtiotalet och längtade desperat efter att höra ljudet från en bil eller varför inte ett slädekipage.
Min son låg och sov, trygg i förvissningen att mamma, det vill säga jag, fixar allt. Fem härliga år fanns på vår livskarta tillsammans och jag hoppades innerligt att det skulle bli många till.
Ett underligt ljud nådde mina öron. Det lät som någon krafsade på den snöfyllda rutan. Stormen ven utanför och jag såg inte en meter framför mig. Av alternativen som fanns lockade inget. Ihjälfrusen i snön, eller ihjälfrusen i bilen.
Magnus gnydde och rullade ihop sig på sätet i bak. Eftersom bilen låg på sned ner i diket, hade han hasat ner och låg med fötterna mot dörren. Min älskade unge, tänkte jag och startade bilen igen. Lyktorna lyste ner i snön och vindrutetorkarna strävade efter rörelse, men stoppades av is.
Plötsligt såg jag ett stort rött huvud. Pälsen var full av istappar och det ångade om käften. Den krafsade intensivt på rutan och gläfste. De vita, spetsiga tänderna var blottade och de mörka ögonen tittade rakt på mig.
"Mamma", mumlade Magnus och reste sig upp så gott det gick. "Var är vi?" Han såg räven och spärrade upp ögonen. "Och vad är det där?"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.