16 februari 2015

En början-826

Det rann vatten någonstans, det hörde jag klart och tydligt. Dygnet runt. Vi hade sökt igenom huset från golv till tak flera gånger , men inte hittat ursprunget till ljudet. Dagtid försvann det nästan i bruset av vårt leverne, men på kvällarna och framför allt nätterna störde det min sömn, följde med mig in i drömmarna och styrde det till mardrömmar. 
"Det måste komma utifrån", sa Kjell, min make sedan tio år tillbaka. "Det. Måste. Komma. Utifrån."
Han kliade sig i huvudet inte helt övertygad av sina egna ord verkade det som. Med träskorna i handen steg han ut barfota på verandan.
Jag stängde av kranen och torkade händerna. Disken fick vänta. Med foppatofflorna i handen steg även jag ut på verandan.
Vår familj bestående av två hundar, en kanin och fyra barn, varav två tvillingar satt redan vid frukostbordet och åt. Kaninen satt som vanligt på golvet nedanför Lisa och gnagde på en morot. Hundarna hade fått ett varsitt ben, och barnen - slogs om leksaken som brukade ligga längst ner i flingpaketet.
"Har du haft en tuff natt till, mamma", frågade Nils och bredde på smöret med stora, yviga rörelser vilket resulterade i smör på bord och fingrar.
"Mm", sa jag och undrade hur mycket barnen hörde egentligen. Små grytor har stora öron, brukade min salig mor säga. Det stämde.
"Du kan sova hos mig om du vill", fnissade Rene´.
"Tack Hjärtat, men jag vill helst sova i min egen säng", svarade jag och satte mig när Kjell drog ut min stol. "Tack, älskling."
"Låt mamma vara ifred nu och ät upp er mat", förmanade Kjell ungarna och tog paketet de bråkade om och hällde flingor över sin fil. "Och sluta bråka för Guds skull."
"Man ska inte häda Gud", sa Lilleman och såg viktig ut. "Det har min fröken sagt. Då kommer han och tar dig."
Jag kände en stigande irritation och tänkte säga något dräpande, men avstod. Lilleman visste inte bättre, resonerade jag med mig själv. Han kunde omöjligen känna till vad som hänt mig.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.

Hjärntrött

Nä, det är inte mig rubriken syftar på. Det är min älskade unge, vår dotter som nått upp till femton vårar och borde vara ute och drälla nät...