Letitia öppnade dörren till skyddsrummet och klev in bland all bråten. Speglarna som de ställt in förra året hade spruckit och låg i en hög på golvet, säckarna av väv stod travade på varandra och mitt i rummet stod flera våningssängar. Det skulle nog ta ett tag att röja upp, men drömmen som återkom varje natt kändes alltför verklig för att strunta i. I tidningarna stod inget om eventuellt krig, men vem visste hur mycket de ville yppa för vanliga medborgare. Smällen kanske skulle komma så snabbt att ingen hann fly. Letitia kavlade upp skjortärmarna och gick in i arbetsrummet som gränsade till skyddsrummet. Det kändes ändå tryggt att pappa byggt ett ställe att fly till. Konservburkarna han köpt stod travade på varandra i arbetsrummet och när hon vände på torrmjölken såg hon att den hade nästa år som sista datum. Gråa filtar låg i skåpet, inplastade för att inte bli fuktiga, och ännu mer konserver.
Letitia hörde att resten av familjen sov fortfarande och utanför huset gal tuppen medan hönorna kacklade. Hon hade sett i tidningen hur ett hus kunde se ut efter ett bombanfall.
"Hallå, är det någon där?"
Pappas röst fick henne att rycka till.
"Det är bara jag, pappa. Jag städar."
"Städar?"
"Ja, skyddsrummet. Det är många saker som måste tas bort."
"Bort?"
Letitia hörde honom komma nerför trappan med snabba steg.
"Exakt vad gör du", sa han med betoning på varje ord.
"Jag röjer upp inför kriget."
Han satte sig på en av stolarna och klappade med handen på knäet. "Kom hit flicka lilla. Vi måste prata."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.