23 februari 2015

En början-832

Ställningen hade stått utanför huset i en månad nu. Stegen som hantverkarna klättrade på sköts varje kväll upp och låstes fast. Det såg Nicklas från sitt fönster och det såg Åsa från kontoret där hon varje kväll satt tills långt in på natten.
Men en sak hängde kvar natt efter natt - ett tjockt, vitt rep som var fäst i en tala längst upp. 
Nicklas samlade ihop sina skolböcker och öppnade upp gardinerna så att solen skulle få en chans att värma det ständigt iskalla rummet. På termometern stod det just nu fjorton grader. Om man besatt stor fantasi skulle det säkert vara möjligt att åka skridskor på golvet. 
"Sisådärja", mumlade han och drog på sig ett par tjocka, gråa strumpor över de andra. "Återstår att se om hyresvärden hör av sig idag angående luftning av element, men det blir väl som vanligt - tystnad, inget annat än tystnad."
Efter att ha slängt i sig frukost stående vid diskbänken, gick han ut genom ytterdörren och tog hissen ned. Han slängde en blick uppåt och såg att en hantverkare gick på brädorna ovanför honom. Det kändes lite olustigt att stå under.

Åsa såg samma hantverkare från andra sidan gatan. Hon hade somnat över datorn och nyss vaknat när de andra kom till kontoret. Hoppas bara att de inte ser att jag har samma kläder som igår, tänkte hon och rättade till håret. Hon blåste i handen. Det luktade soptunna. Hennes blick vandrade ut genom fönstret och till ställningen på andra sidan. Vilken grym balans han har, tänkte hon och studerade mannens ansikte. Han såg sådär lagom nonchalant ut med en cigg i mungipan och uppkavlade shortärmar. Hon såg en halv tatuering och undrade vad som gömde sig i den andra halvan. Det var för långt bort för att se något, och kikaren stod hemma. Åsa fnittrade, vilken toka jag är. Sitta och väva drömmar om en okänd karl.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.

Hjärntrött

Nä, det är inte mig rubriken syftar på. Det är min älskade unge, vår dotter som nått upp till femton vårar och borde vara ute och drälla nät...