10 mars 2015

En början-842

Nu hade jag sett lastbilar åka upp i skogen mitt emot oss i fyra veckor. Millan och jag hade följt spåren, och de slutade tvärt vid ingången till det stora skyddsrummet där vattenverket huserade.
Det gick ett rykte på byn att det pågick olagligheter uppe på berget och vi såg billyktor även nattetid, både små och stora bilar och lastbilar.
En tidig morgon väcktes jag av brummandet från en lastbil som svängde upp mot berget och försvann på andra sidan. Jag tog fram kikaren och satte mig vid fönstret. Timme efter timme gick men inget hände. Solen lyste från en klarblå himmel och fåglarna kvittrade i buskarna. Grannens katt smög förbi med en stor sork i munnen. Kaffet i koppen kallnade och Millan kom och höll mig sällskap en stund.
"Vad tror du", frågade hon och knöt en bandana runt huvudet. "Ska vi ringa polisen?"
"Nej, vi väntar", sa jag och funderade på att gå till skyddsrummet igen.
"Gör inget dumt bara", sa Millan och tittade på mobilen. "Du, jag måste dra. Min tandläkartid är om en kvart."
Jag såg att hon tog min cykel och log. Vi var som syskon jag och Millan. Deras hem var lika mycket mitt och viceversa. Hon vek upp byxbenen, vinkade och cyklade iväg. Hjälmen som hängt på styret lämnade hon på brevlådan.

När klockan precis passerat fyra hörde jag brummandet igen, och såg både lastbilen och två personbilar komma åkande nerför backen. Jag satte kikaren mot ögonen och ställde in den för att få en klar bild. På flaket låg höga travar med jutesäckar. Personbilarna bar utländska skyltar och rutorna var svarta.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.

Hjärntrött

Nä, det är inte mig rubriken syftar på. Det är min älskade unge, vår dotter som nått upp till femton vårar och borde vara ute och drälla nät...