Köksbordet hade blivit samlingsplatsen. De hjälptes alltid åt med både dukning och att ta bort efteråt. Ingen mindes nog vem som startat mötena och det kändes så gott i själen efteråt att det faktiskt inte spelade någon roll. Det viktigaste av allt var starttiden - som alla oavsett livet i övrigt noggrant höll. Inte ens sjukdomar kunde stoppa deltagarna. En gång hade Lisa varit så sjuk att hennes ansikte blossat av feber. Då satte de andra på sig munskydd och satte sig en bit från henne, men ingen klagade. Offren sågs ut genom att bläddra i dagstidningar. Helst skulle det vara män, men några kvinnor hade det också blivit.
Återflyttad till Hälsingland efter 40 år i Stockholm och köpt en hästgård, äger två islandshästar, men framför allt är jag mamma till tre härliga ungar varav två söner med ADHD och en dotter med ADD som även lider av utmattningssyndrom. Jag är hemma med henne sedan 2020. På bloggen hittar du noveller, och en början på ditt skrivprojekt, men även berättelser om vårt liv som just nu mest består av att renovera gården och hjälpa dottern tillbaka till livet.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Läkarens bedömning
Det har gått några veckor sedan jag ramlade av Tritill, och jag har varit till akuten och blivit genomsökt av en dator. Det onda ville inte ...
-
För första gången i mitt liv har jag läst en e-bok via Ipad. En underlig lite tom känsla, för jag saknade doften av pa...
-
Igår var jag ju på skrivkurs för första gången. Tyvärr missade jag den första gången eftersom familjen låg hemma i maginfluensa, däckade o...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.