En början-871

Det var dags att tömma dammen och vi ville inte missa det. 
Farmor hade plockat ur växterna och stenarna som täckts med grönt, äckligt slem. Det luktade avlopp och unket av vattnet, och jag backade flera steg. 
"Varför luktar det så mycket, farmor", frågade jag.
Hennes ögonbryn var hopskrynklade och hon trevade med handen i vattnet.
"Ja, varför luktar det så", sa Millan och satte sig bredvid mig.
Det kändes i som vår förrän dammen var tömd. Det var bara så. En tradition som jag gillade. Vi brukade sätta oss i gräset bredvid och äta hemgjord äppelkaka och svartvinbärssaft, spela boule och sedan hjälpas åt med att tvätta ur dammen och fylla den igen. Fiskarna plaskade i en stor balja farfar gjort i plåt.
Farmor körde runt handen igen i vattnet. Hon tittade på farfar och tog tag i hans arm. De viskade sinsemellan och farfar rullade upp skjortärmen och satte ner handen i vattnet. 
"Barn, ni måste gå", sa farmor och puttade oss i ryggen.
"Jag vill stanna här", sa jag och såg att farfar hämtat båtshaken. Han drog med den över botten och torkade svetten i pannan med jämna mellanrum.
"Se så, gör nu som jag ber er", fortsatte farmor och darrade på rösten. "Jag ropar när ni kan komma ut."
Millan gick upp på sitt rum medan jag öppnade fönstret mot trädgården. Det knirrade och jag stoppade. Jag såg farmor och farfars ryggar. De halvlåg med händerna i vattnet. Det såg ganska lustigt ut, som om vattnet  fångat dem och de inte kunde komma loss.
Jag bestämde mig för att smyga ut och klättra upp i trädet vars grenar sträckte sig ut över dammen mitt. Farmor och farfar skulle säkert inte märka något. De såg extremt upptagna ut och diskuterade livligt med både händer och mun. Farfar reste sig upp och tog fram båtshaken igen. Han drog den sakta genom vattnet.

Kommentarer

Populära inlägg