22 april 2015

En början-872

Jag ställde fram ansiktsfärgerna och sex glas vatten, lade förklädena bredvid och bredde ut sex dagstidningar. Jag fick svärta på fingrarna och såg att ena paletten behövde en riktigt grov rengöring. 
Med mina bara händer förde jag håret från ansiktet och drog ihop det till en tofs bak. Några tunna testar lossnade och föll fram i ansiktet när jag lutade mig ner. 
"Är det här man kan måla", sa en man i sjuttioårsåldern och steg in rummet. "Jag tog med mig egna penslar och en palett. det var väl så ni skrev i inbjudan?"
"Ja, men jag vet faktiskt inte hur många som kommer. Det ser ut att bli bara vi."
"Så illa kan det väl inte vara? Nog måste väl fler än jag gilla att kladda med färger?"
Jag tittade runt i det hittills tomma rummet. "Nope. Som du ser själv fin här inte en själ. Tyvärr måste jag nog ..."
Mannen stoppade mig och skakade på huvudet. "Inte ska hon tvivla på Jack inte. Finns det kanhända en lur här någonstans. 
Jag sträckte min mobiltelefon över bordet till honom.
"Nu pratar jag om en riktig telefon, med nummerskiva och allt. 
"Den här är min enda länk till andra, sa jag och skrattade. "Den andra har jag sagt upp för länge sedan."
"Mobiltelefoner har jag aldrig gillat, men nöden har ingen lag. Langa över den, vet ja."
Jag kollade snabbt om det fanns laddning i luren och hivade den över bordet.
"Tack. Det här tar inte lång tid."
Jag såg honom ringa ett antal människor och inte långt efter steg de första männen in.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.

Hjärntrött

Nä, det är inte mig rubriken syftar på. Det är min älskade unge, vår dotter som nått upp till femton vårar och borde vara ute och drälla nät...