En början-893

Stefan stod på knä vid sin fru Annas blodiga lik och knäppte igen hennes vita kofta. Han hörde att grannen klippte gräsmattan och hämtade rullstolen som stod hopvikt i hallen. Den brända steken som varit upprinnelsen till bråket mellan dem stod rykande på diskbänken. Två tallrikar stod på bordet och en stor bukett röda rosor låg fortfarande i sin cellofan på diskbänken.
Ytterdörren stod och slog, men stängdes inte.
Stefan sköt in händerna under Annas axlar och lyfte henne med ett högt stönande. Kavajen var en aning trång och skar in i överarmarna, men han ignorerade smärtan och satte henne i rullstolen. Annas huvud åkte bakåt och hon hasade ner i stolen. Fötterna nuddade golvet, och Stefan kunde inte köra iväg med henne.
"Behöver du hjälp?"
Stefan tittade mot ytterdörren där grannen dykt upp. Hans ben var fulla med gräs och kepsen satt på sned.
"Du ska inte lämna dörren öppen så här. Den slår mot räcket och bryts sönder", fortsatte grannen. "Hur mår hon egentligen? När jag pratade med henne igår verkade hon helt okej, men jag ska väl inte lägga mig i. Det här går i cykler vad jag förstår."
Stefan lade en filt över Anna och funderade för sig själv på om skjortan under kavajen fått blod på sig eller ej. Kavajen hade han satt på efteråt.
"Har du bilnycklarna", frågade grannen och tog emot dem när Stefan kastade dem till honom.


Kommentarer

Populära inlägg