En början-897

Mirjam slog ihop boken och slängde den på golvet. Det som stod i den stämde inte alls med verkligheten och hon undrade varför författarinnan över huvud taget brydde sig om att skriva något. Hur kunde förlaget välja att trycka en sådan bok?

Kaffebryggaren pep och hon skyndade sig ut i köket för att ta av den från plattan. När hon öppnade skåpet för att ta ut en kopp att dricka ur var kraschen ett faktum. Bitarna flög åt alla håll och Mirjam vågade knappt röra sig av rädsla att få in en skärva i foten. Den turkosa koppen hade förlorat både örat och fasonen i nedslaget.
"Åh, varför blir det så här", muttrade Mirjam och böjde sig ner för att ta upp bitarna. "Dessutom är det min favoritkopp."
Hon öppnade underskåpet och slängde ner bitarna, men ångrade sig och tog upp dem igen. "Nej, man ska vara rädd om naturen", sa hon och lade snabbt till: "Och sopgubbarna förstås."
Utanför huset blåste det friskt och det nyinköpta parasollet verkade onödigt nära att sugas upp och falla ner med förödelse till följd. Maskrosfjunen fyllde luften och dörren till växthuset stod och slog.
Mirjam sköt in de bara fötterna i ett par slitna tofflor som någon ritat glada streckgubbar på, och gick ut på trappan. Hon tog en fleecetröja över axlarna och småsprang till parasollet, drog upp det och fällde ihop det med en smäll.
Naturligtvis hade hon fingrarna på samma ställe som ståltrådarna löpte och klämde både pekfingret och tummen. Det gjorde ont. Så ont att hon skrek rakt ut.
"Jävlar, helvetes, fans, helvetes, skit."
Tummen svullnade upp och antog en blå färg. Samtidigt bestämde sig parasollet för att fälla upp sig igen, och for iväg i full fart när vinden tog tag i det svarta tyget.

Kommentarer

Populära inlägg