1 juni 2015

En början-900

Vi ser oss omkring över den stora publiken, en aning generade. Om jag vågat hade jag ropat ut min glädje över huvudena på dem och greppat tag i ögonblicket, men jag vågade inte. Det här var för bra att vara sant. Genom youtube hade vi fått ut vår nya sång och länkats över 100 000 gånger. Min gitarr lät bättre än någonsin och efter att ha tränat extra på alla accord kändes det som om jag skulle sätta alla sånger utan problem. Jens , som spelade piccoloflöjt gick numera ständigt med den i munnen. Han totade ihop musik i huvudet medan han körde ungarna till skolan och diskade. 
Hela gänget var extremt kreativa och vi pratade inte om annat än musik och hur scenen skulle byggas upp. Trädgården hemma förföll och gräsmattan liknade numera bondens äng. Ibland funderade jag på att stoppa flowet och kliva av, men känslan i magen när jag sjöng inför publik tog bort alla sådana tankar och barnen kunde väl följa med på resorna?
När jag drar fram pallen och sätter mig på den med gitarren i knäet, vrålar publiken av extas. Jag känner att håret reser sig över hela kroppen och sneglar bakåt där Mirjam och Minna står. De är bara sex och tio ännu, och förstår inte riktigt storheten i det jag lyckats med, men en dag hoppas jag att de kan glädjas med mig.
Svante vinkar åt mig och ler. Det är ett inåtvänt leende som inte riktigt når till ögonen. Han har gett mig ultimatum - karriär eller barn. Får man ens göra så, tänker jag och sjunger så det svider i halsen. Vi hade tänkt ha en stor familj. Det är min dröm, och hans. Livet består av många ouppnåeliga drömmar, tänker jag och börjar spela i c-dur för att därefter glida över till nästa accord.
Solen glittrar i vattnet nedanför oss och jag ser flera huvuden som guppar på ytan.
"The sun is always shining on me", sjunger jag med hög röst och minns plötsligt Mirjams första steg. Pappa satt i rullstolen och hade ingen möjlighet att stoppa henne när hon kröp ut på bryggan, men skrek på oss. Plötsligt reste hon sig upp och gick.
Jag svettades floder. Strålkastarna svepte över oss och det kändes som en het sommardag trots att solen gått i moln. Blåsten fick min kjol att fladdra upp och lämna benen bara. Tur att jag tog på mig trosor, tänkte jag.
Glittret i vattnet försvann under tiden vår show pågick, och när en var slut hade stjärnorna tagit vid. Mirjam och Minna låg hopkrupna tätt intill varandra och sov. Svante såg om möjligt ännu mer irriterad ut när han klev upp på scenen.
"Det här fungerar inte", muttrade han och ställde sig på knä och tog upp Minna. "Det här är galenskaper jag inte vill vara delaktig i."

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.

#ÖstergårnMyskje Första skoldagen med utmattningssyndrom igen

Första skoldagen idag. Slängde ut hästar och hundar tidigt och la in 11-maten i timerhagen som nästan snöat igen. Peter skjutsade oss och Ha...