5 juli 2015

En början-918

"Vad säger du?"
"Jag säger att jag kan ta bort det. Om du vill."
"Bara sådär?"
"Ja, eftersom du klagar så." Hon kände att ögonen fylldes av tårar och drog med baksidan av handen över ögonen.
"Gråter du?"
"Nä, inte alls. Fick bara något i ögat", sa hon och lade handen över den rundade magen.
"Hur långt gången är du?"
Hon tog bort handen över magen och försökte avskärma sig från det som levde i henne. "Vet inte riktigt, fem, kanske sju veckor."
"Du vet att jag ska plugga i London ett år?"
"Ja, jag vet det", sa hon och ritade ett hjärta i sanden. 
Några barn byggde ett torn längre ner på strandkanten och vågorna sköljde bort det gång på gång. Den minsta var knappt två och ögonen skimrade i grönt när hon mötte blicken. Den andra flickan hämtade en stor, röd hink, fyllde den med sand och vatten och byggde ett torn högre upp på stranden, men stoppades av den lilla som slet hinken från den henne och fortsatte sitt byggande på första stället.
Varje gång vågen tog tornet skrek och hoppade hon av ilska.
"Och du vet att jag inte har råd att försörja dig", fortsatte han.
"Jodå", sa hon och drog en pil genom hjärtat. "Jag klarar mig själv. Är ingen barnunge längre."
"Hur många tester har du tagit? Ett? Två? De är ju inte helt tillförlitliga som du vet."
"Jag tog två igår och ett imorse. Alla visar positivt", sa hon och log när barnen kramades och dansade med varandra i vattenbrynet.
"Och du skulle ta bort det? Om jag sa till dig?"
"Jo", sa hon dröjande och smekte med handen över magen. "Jo, det skulle jag nog."
"Älskar du mig så mycket?"
Hon såg honom framför sig och funderade några sekunder. Ett barn skulle hon ha blodsband med, män fanns det många. Vad känner jag egentligen för honom", tänkte hon och rynkade pannan. Telefonen hettade mot handen och ett moln lade sig över solen.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.

Hjärntrött

Nä, det är inte mig rubriken syftar på. Det är min älskade unge, vår dotter som nått upp till femton vårar och borde vara ute och drälla nät...