En början-917

Gäspningarna avlöste varandra och både jag och Nadja insåg att vi skulle bli tvungna att tälta om inte vi skulle somna vid ratten och köra i diket. Eftersom hon körde den största lastbilen fick hon välja väg, och hittills hade valet stundtals fått mitt hjärta att åka upp i halsgropen. På vänstra sidan hade vi en klippvägg, på högra ett stup där jag ibland skymtade forsen som gick genom passet. Utsikten var vidunderlig, men som sagt vägen var inte gjord för stora lastbilar. Jag tackade mig själv för valet att inte sätta på extrasläpet.
Bromsljusen på Nadjas ekipage lyste skarpt och jag bromsade tvärt. 
"Tror du vi kan fortsätta", hojtade hon genom den nervevade vindrutan. Hennes mörka hår hängde ner över handtaget och jag skymtade tatueringen på armen.
"Vet inte", svarade jag och drog i handbromsen så hårt jag kunde. Det lockade inte mig att gå ur bilen här, men det kändes rätt ändå. Tydligen hade Nadja insett sitt misstag. "Vi kan vända om du vill."
Hon bet sig i underläppen och gjorde en rörelse som för att ta upp en cigg ur fickan, men insåg att det inte längre fanns några. Istället lirkade hon fram ett tuggummi ur fickan och stoppade in det i munnen. "Låter bra." Utan att fundera mer startade hon lastbilen och körde iväg.
Kvar stod jag, häpen över sättet att bete sig och lättad över beslutet. Det skulle säkert komma en avtagsväg längre fram. Bilen hostade snällt igång och jag följde efter henne.

Kommentarer

Populära inlägg