Ledorden var frustration och förnyelse.
Vi gick i långa led, mil efter mil, trötta och hungriga, och med ett enda mål - ett nytt liv, någonstans, någon gång. De andra var redan framme, hade ringt och bekräftat, jodå solen sken även där och invånarna verkade vänliga. De såg inte ut som oss, eller pratade som oss. Rymdfärden vi gått igenom tärde på oss, allrahelst barnen och de gamla. Varelserna som stigit ur farkosten pratade om fred och mat i överflöd, lovade att vi skulle få en varsin plats i detta paradis och det för en liten peng.
Mobilen blinkade med ett grönt sken som fyllde min jacka. En tunn rest av det som varit.
Marias långa hår slog mot hennes bara rygg. Vi hade blivit väckta i gryningen och inte hunnit klä på oss riktigt. Det såg lustigt ut när hon traskade fram med foppatofflorna och linnet. Jag tackade mig själv flera gånger för att jag varit smart nog att sova i pyjamas. Mitt organ dinglade innanför det tunna tyget och mina sandaler var väl ingådda vid det här laget. Svetten rann längs ryggraden och under armarna.
"Är vi framme", mumlade Maria när varelsen som ledde oss skrek något.
Det lät som om han blandade engelska och tyska - en hård massa av ord som lät som dålig svenska ibland. Utseendet fick mig att tänka på sciencefictionfilmerna som stod hemma i bokhyllan. Spetsar syntes här och var och huden var gjord av fjäll. Värst var doften - en sträv, stickig arom.
Jag skakade på huvudet och sänkte blicken mot marken när jag pratade: "Inte ännu. Det verkar vara bråk längst fram."
I samma ögonblick som jag sagt orden såg jag ett människohuvud flyga ut i periferin. Kroppen föll ihop och djuret eller vad det nu var, slet det i stycken och förpassade bitarna upp i kärran några drog.
"Gå nu", sa jag och puttade Maria lätt på axeln. "Allt ordnar sig bara vi kommer fram. Minns du vad de sa?"
Hon skakade på huvudet och jag hann se att ögonen blänkte av tillbakahållna tårar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.