Jag stoppade i tvätten och lade i en femkrona. Någon hade lämnat en bok på bordet och ett par slitna tofflor stod tätt intill varandra under bordet.
Jag satte mig så bekvämt jag kunde och stoppade in fötterna i tofflorna. Filten jag skulle tvätta i nästa maskin lade jag över axlarna. Stolen var obekväm, men alternativet att gå upp i lägenheten lockade inte. Efter att ha läst några sidor somnade jag.
"De där är min pojkväns", sa plötsligt en röst tätt intill mitt öra.
Boken som låg över mitt ansikte föll ner på golvet när jag vaknade. Glasögonen hängde på trekvart och morgonrocken glipade alldeles för mycket.
"Åh, ursäkta. De. Stod. Här. Och ...", stammade jag fram och drog åt skärpet på morgonrocken.
Kvinnan som pratat ställde sig bredvid tvättmaskinen som stannat och pekade på timern.
"Du är sen. Din tid gick ut för tjugo minuter sedan. Jag har bokat tiden efter dig."
"Oj, sorry, men jag..."
"Det är lugnt. Kenny lär inte använda de där mer." Hon pekade på tofflorna, sedan på boken. "Är den bra?"
Jag tog upp den från golvet och bläddrade i den. "Nja, ärligt talat hann jag inte speciellt långt."
"Det är jag som skrivit den", sa kvinnan och .....
Ja, vad gjorde kvinnan? Satte hon sig i den andra stolen? Tog hon boken ur min hand och frågade om jag ville ha en autograf? Och varför vill inte jag gå upp i lägenheten utan hellre sitter på en hård stol och väntar? Varför står hennes pojkväns tofflor i tvättstugan, och varför lär han aldrig använda dem mer? Har hon mördat honom? Eller kanske bara gjort slut?
Dags att gnugga geniknölarna och göra en fortsättning.
Lycka till
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.