En början-965

De kunde lika gärna skära av båda hennes armar som det var nu. Hon fann ingen anledning att le åt sonens krumbukter och hjärnan verkade vara fylld av våt bomull. Amanda lyfte pennan och förde den mot det vita arket. "Ett ord, kan jag inte få ett enda litet ord", viskade hon och lade udden mot papperet. "En mening", fortsatte hon och lade handen över pannans djupa rynkor. Amanda blundade, men såg inte de vanliga bilderna. Rösten som alltid kom till henne uteblev.
Några ekorrar slogs ute på äppelträdets tjocka grenverk och flera löv singlade mot marken.
Hon skrev ordet DE med stora bokstäver som för att tydliggöra början på något stort. Nog skulle väl orden komma till henne som vanligt? Inte kunde det väl sluta så här?
Amanda satt länge med handen runt pennans skaft innan hon suckande lade ner den på bordet. Tio dagar hade denna underliga cirkel av tomthet befunnit sig runt henne och det verkade inte bli någon ändring. "Jag tar en promenad", sa hon för sig själv och tittade ut på ekorrarna som satt på varsin gren och glodde stint på varandra. Svansarna slog snabbt fram och tillbaka och öronen låg tätt mot de små huvudena.

Kommentarer

Populära inlägg