Ur vargens dreglande käft ramlade ett kaninöra. Jag skrek på mamma som kom springande, och jag pekade på djuret som krafsade på kaninburen och skrämde stackars Kalle från vettet. Den tryckte in nosen i det lilla ingångshålet där en lucka suttit fastreglad så sent som igår kväll, och jag hörde pappas vrål när han kom springande mot buren med spaden höjd över huvudet.
I dunklet var det svårt att urskilja detaljer, men jag hörde ljudet av ben som krossades och ett ylande som fick mina ådror att isas. Ur skogsbrynet kom något stort och grått - en varg till. Den stod på huk och följde pappa med blicken.
Jag vände mig mot mamma som stod och bet på naglarna.
"Vi måste göra något."
Hon nickade sakta med huvudet och mötte min blick.
"Nu, mamma", fortsatte jag och reste mig upp. Ljudet från stolen som skrapade i golvet lät som en bullrande kanon i tystnaden, och jag kastade mig handlöst ut i hallen, drog på mig stövlarna, slet till mig geväret som alltid stod vid ytterdörren, och sprang ut.
Det tog en stund för mina ögon att vänja sig vid mörkret. Ett barnskrik hördes och pappas ilskna röst.
Min hjärna registrerade två stora skuggor som låg på marken och pappa som stod med Kalle i famnen. Det var Kalle som skrek. Inget barn.
"Lita inte på dem", sa pappa och lugnade Kalle genom att hålla honom tätt intill sig. "Vargen hann ta Nina. Jag är ledsen gumman."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.