11 januari 2016

Dagboksinlägg-filmmanus-ADHD-cancer

Idag när jag kravlat ur sängen möttes jag av beskedet att David Bowie dött. Tjock i halsen läste jag att han fajtats med cancer i massor med månader och att han somnat in med sin familj bredvid. Hans låtar har alltid följt mig. David var en av de där som vågade vara annorlunda, som blandade musik, konstnärsskap och vilja att påverka. Med en röst som får mig att rysa sjöng han på radion och cd:skivorna gick varma hemma. Cancer - ett ord som får mig att rysa också. Så många runt mig har drabbats - en del har överlevt, alltför många dött, några kämpar just nu.
Vi har mycket cancer, eller kräfta som det kallades förut, i vår släkt. När min mormor dog blev jag nojig och fullt övertygad om att min förbannade migrän inte kunde vara annat än en illasinnad tumör. Att det dessutom värkte både här och där i kroppen gjorde mig ännu mer övertygad. Vid den här tiden gymmade jag sju dagar i veckan och hade ständig träningsvärk, vilket inte alls var konstigt. Underligt hur snabbt hjärnan kan bli besatt av en tanke.
Jag undersökte mig aldrig - insåg väl själv hur överdrivet löjlig jag var.

Peter gav ungarna frukost och körde barnen till skolan på moddiga vägar, medan jag skottade blötsnö för glatta livet. Ryggen värkte efter gårdagens skottande, men det var bara att hugga i.
När snön var borta drog jag ihop sista bokföringen för år 2015. Det kändes skönt. Nu är det nya pärmar som ska fixas till och fakturor ska skrivas för det nya året. Trevligt göra det måste medges.

Peter dröjde så jag ringde upp honom och kollade att allt var okej. 
"Jodå, jag sitter i kö", svarade han och berättade att bilarna for som snorloskor efter vägen till dotterns skola. Jag undrade för mig själv varför inte alla satt på vinterdäck, men...vad ska jag säga. Stockholmarna blir alltid lika förvånade när det börjar snöa. Som om de glömmer det år från år.
Snö ja. Åh vad vi har lekt i snön i helgen. Jag älskar när det snöar och man kan vända upp ansiktet mot himlen och fånga flingor på tungan. Då blir jag som barn på nytt.
Peter kom så småningom och jag gick till skrivarboden för att skriva filmmanus. Det var kallt där, trots elementet, så Peter bar ut oljekaminen som snabbt värmde huset.
Jag tog reda på lite papper och gjorde plats på skrivbordet, hämtade ut hundarna och började skriva.
Två olika versioner blev det. Flowet kom inte på besök.

Dagen gick fort. Alldeles för fort.
Peter for och hämtade ungarna på skolan medan jag gjorde mat, och sedan åkte han på träning med Raz och Zabine, eller...hm...Zabine hade ingen träning. Inte förrän på torsdag. Hon fick följa med och titta på brorsan när han spelade pingis. Vår springträning har gjort honom alertare och jag har en framtidsdröm att han ska inse att det är skönt att springa och ett härligt sätt att tackla ADHD:n.
Vi hann inte springa ikväll. När de kom hem igen hade mörkret fångat världen och jag vägrar springa i mörker. Vem vet vad som döljer sig i skogen vi passerar genom?
Vi tittade på cancergalan och jag påmindes om hur bräckligt livet är. Vi tänker skicka in ett bidrag imorgon, både till cancerfonden och hjärt/lungfonden.
Jag grät flera gånger, berörd in i själen av det som sades.

Nu är klockan elva och jag har förpassat mig in i skrivarstugan igen. Tänkte kika på mitt manus Hat och en gnutta kärlek, innan det är dags att träffa John Blund.

Ta hand om er.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.

#ÖstergårnMyskje Första skoldagen med utmattningssyndrom igen

Första skoldagen idag. Slängde ut hästar och hundar tidigt och la in 11-maten i timerhagen som nästan snöat igen. Peter skjutsade oss och Ha...