12 januari 2016

En början-986

Älgen höjde mulen mot flickans ansikte och höll den stilla några sekunder. 
Stella kunde inte gå. Hon hade förlorat känseln i fötterna tidigt en sommarmorgon, och aldrig fått tillbaka den igen. Nu satt hon i en specialanpassad rullstol och pappa Lars bar henne in och ut ur huset. Hon tog sig fortfarande ganska bra runt i huset och kunde till och med gå på toaletten själv. 
Djurparken de befann sig i hade urgamla anor och Lars syster såg mycket av sig själv i systerdottern. Stella bar med ett stilla lugn vissheten att sjukdomen skulle bryta ner henne, och grät sällan. Hon ägnade all tid åt hamstern Lotta och kaninerna Fabian och Fredrik.
"Orkar du", frågade hon Lars och smekte älgen över manken.
"Det är lugnt. Säg till när du vill tillbaka till stolen."
"Aldrig", mumlade Stella och tittade på sin faster. Annika såg bra ut med kort lätt grånat hår och pepparkaksbruna ögon. Hennes näsa var rak och läpparna smala. Ibland önskade Stella att hon haft henne som mamma. Pappa brukade aldrig prata om mamma, men ibland tvingade Stella honom. 
Lars kramade om henne och blundade. Det kändes som om livet rann honom ur händerna. Som om Stella försvann inför hans ögon.
Älgen gick iväg och Lars lyfte ner Stella till rullstolen. Han led när han såg hennes min av avsmak och gjorde ett försök att liva upp stämningen.
"Vill någon ha pizza?"
"Vad dum du är", sa Stella. "Här finns inga pizzor, men kanske våfflor." Hon var röd om kinderna och vevade med händerna i luften. 
Det är den italienska ådran, tänkte Lars och log. En av de bra saker hon ärvt från Anneli.
"Måste vi stanna kvar här då? Har vi inte sett nog?" Han luktade på sig själv och fnös: "Jag stinker allt möjligt. Frågan är om vi blir insläppta någonstans."
Stella skrattade och ändrade ställning i rullstolen när benen värkte för mycket. "Klart du blir. Vi får äta på en uterestaurang."
"I den här kylan", sa Annika och såg på Stellas grimas att hon hade ont. "Det verkar vara dags att åka hem. När tog du medicin sist?"
Stella suckade.
"Säg inte att du struntat i den igen", sa Annika och mötte Lars blick. Hans ansikte var fårat och stora, mörka påsar under ögonen vittnade om ideliga nattvak.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.

#ÖstergårnMyskje Första skoldagen med utmattningssyndrom igen

Första skoldagen idag. Slängde ut hästar och hundar tidigt och la in 11-maten i timerhagen som nästan snöat igen. Peter skjutsade oss och Ha...