En början-997

Den silverfärgade pendeln i klocktornet slog hårt och jag höll för öronen. Hur kunde jag ha kommit på en så urbota dum ide´som att gömma mig här? Jag såg Maria springa omkring bland husen och att hon frågade en av nunnorna om hon sett mig.
Pendeln stannade och jag tog bort händerna från öronen. De skulle aldrig hitta mig. Aldrig.
"Fritt fram", skrek Maria, och jag sprang nerför trapporna och ut i solskenet.

Jag borstade av mig spindelnätet och skrattade åt Mirjam som fått sot på näsan. Hon hade alltså gömt sig i pannrummet, tänkte jag och aktade mig för att synas.
Maria stod och pratade med Dessi och Amanda när jag kom bakifrån och höll för hennes ögon. 
Jag hade bott här i ett år nu. Mamma och pappa jobbade som volontärer i Afrika och kunde inte ha mig med. Det fanns inga pojkar eller män här, bara kvinnor och flickor. Nunnorna tog god hand om oss, och det fanns till och med en skola på klostret. De lärde oss allt från vanliga skolan och latin. Jag gillade inte riktigt att vara instängd och saknade mina föräldrar vansinnigt. Breven mamma skickade gömde jag under huvudkudden.

Kommentarer

Populära inlägg