En början-999

"Rhodos, here I come", sa jag högt till mig själv och tog några danssteg över golvet. Jag hade packat ner allt utom datorn. Den låg i sitt etui och skulle förbli där en månad framåt. Det här var min julklapp till barnen - en skärmfri tid då de skulle få all min uppmärksamhet.

Flygplatsen verkade ödslig när vi kom dit, och jag förstod direkt varför - bombhot. Någon hade ringt och sagt att de skulle spränga Arlanda sönder och samman.
Jag och barnen satte oss på de sista lediga platserna i rummet dit vi togs och ställde våra väskor tätt intill benen. Maja gnölade som vanligt, men fick bassning av Charlie.
Timmarna gick, men inget hände. Det kröp i kroppen av olust, både inför hotet och bristen på göra. Barnen hade fått varsin bok och satt nöjda. Jag saknade min dator mer än någonsin, men gick iväg till en liten presentbutik och köpte en penna och en anteckningsbok.
"Mamma", mumlade Maja. "Du lovade."
"Men, det här måste väl ändå vara ett undantagsfall", sa jag och vände sida för att skriva ännu mer. Sakta växte en historia fram som jag hittills inte haft tid att ta mig an. Karaktärerna mejslades fram och skeendet sökte upp mig och tog plats.
Två polismän kom in och ropade att kusten var klar och att vi skulle få stiga på planet om en liten stund.

Kommentarer

Populära inlägg