Ännu en ikon har dött. Jag lyssnar noga på texten till Purple rain medan tonerna droppar in i mina vener och fötterna trampar fram över golvet i takt. Undrar för mig själv varför människor aldrig är nöjda med det de har. I tidningen står det att han hade drogproblem. Vem av dessa stjärnor har inte det, tänker jag för mig själv och stänger av cd:n när sista tonen ebbat ut i rummet.
Senast idag hade jag en diskussion med dottern om det här med att vara nöjd. Hon har långt, lockigt, ljust hår - en liten trollunge med turkosblåa ögon och ett stort brett leende,
"Mamma, jag vill ha mörkt, rakt hår", säger hon och drar i lockarna.
"Varför då", frågar jag och håller ögonen på vägen som slingrar sig genom landskapet. "Du är ju jättesöt som du är."
Jag vill det bara", säger hon tvärsäkert.
"Men, Stumpan, är det inte konstigt att de som har lockigt hår vill ha rakt, och de som har rakt vill ha lockigt. Och vet du vad..." Jag möter hennes ögon i spegeln. "De som är vita, solar för att bli bruna, och de som är mörka bleker sig för att bli vita. Är inte det underligt?"
Jag ser att hon får en rynka i pannan.
"Alla vill alltid ha det som de inte har", fortsätter jag. "Vi människor är funtade på det sättet."
"Men", säger hon och biter sig i överläppen. "Är det okej om jag färgar topparna turkos då?"
Jag skrattar och nickar: "Jo, det kan jag nog fixa, men du måste lära dig att älska dig själv som du är, inte sträva efter att bli någon annan, oavsett du har en massa pengar eller ej."
"Jag lovar", skrattar hon och lutar sig bakåt.
När jag var ung hade jag två stora mål i livet, att bli sångerska och författare. Det första var jag på god väg att uppfylla när jag som nittonåring flyttade till Stockholm och började sjunga i ett känt band. Tyvärr, förstördes alla framtidsplaner av en äcklig man som tyckte att flickor i hans närhet skulle utnyttjas som betalning för deras drömmål. Jag stack. Fort. Och slutade sjunga.
Men skrivandet har jag alltid haft kvar, på ett eller annat sätt. Som en luftsluss när jag blev illa behandlad av pojkvänner och som en bro för att förstå mitt egna handlande. Dagböckerna står nu i en bokhylla, tummade, fyllda med min ungdom.
Barn och ungdomar har nog aldrig haft det så tufft som nu. De får knappt vara barn och har behå långt innan det är dags, sminkar sig redan som nioåringar, och ser ut som små kvinnor - kopior av sin mamma. Jag var runt tjugo innan jag hade kajal första gången, och mascaran kom in i mitt liv när jag var någonstans vid arton. Jag älskade kläder, och klippte mig själv i coola frisyrer, men upp till tretton var jag ett barn. Från ett tryggt hem.
Mamma var mycket bestämd med att innan jag fyllt tretton skulle jag inte gå på några diskotek, och så blev det. Men, efter den dagen var jag ute jämt. Varje helg gick jag och mina vänner ut och dansade. Min första fylla kom i samma veva, och jag hade redan tjuvrökt, men inte gillat det.
Jag älskade mitt liv och hade inte en tanke på vare sig större tuttar eller plastikkirurgi för att göra näsan smalare. På något sätt var vi tjejer friare på den tiden. Nu är det i och för sig upp till var och en att anamma mode med mera, men...det skrämmer mig att Zabine så småningom ska leva i detta, utsättas för medias påtryckningar, killars tjat om att raka sig både här och där, vara med i trekanter och fyrkanter, men ändå bli en självständig, stark individ som kan stå för den hon är.
Helst vill jag skicka iväg henne på både självförsvarskurs och sätta på henne skyddsväst och lära henne hantera kniv. Vi pratar mycket om vad som kan hända, och hur hon ska hantera det.
"Skrik om det händer något, bit, riv och sparka", säger jag gravallvarlig. "Gör allt om någon försöker något. Följ inga gäng med killar hem. Bjud absolut inte in dem till dig. Fundera noga innan du tar hem någon efter en kväll på krogen. Åk aldrig svarttaxi."
Jag har färskt i minnet hur jag betedde mig. Ha, ha...jag var sanslös. Trodde alla om gott och lät ofta killar sova över. Ibland flera. Jag bodde ju på söders höjder och hade krypavstånd till krogen, levde singel och hade en soffa att avvara. Då kunde han väl få låna den.
En vän till mig sa åt mig att gömma mina dagböcker för barnen. Inte berätta hur jag var, om hur jag liftade fram och tillbaka mellan Stockholm och Hudiksvall eller Söderhamn. Bara för att det var spännande att träffa människor. Om resorna utomlands när jag lämnade hotellet och cyklade iväg, rätt ut i intet. Alltid nykter. Alltid nyfiken. Aldrig rädd.
Det fanns inte samma ondska då? Eller, var jag bara blåögd?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.