Jag var fem år och vinterns vassa klor riste runt våra knutar. Vi hade inte sett solen på säkert en vecka och maten i vårt skåp låg på upphällningen. Leo satt vid öppna spisen och lagade släden, men Tova som brukade dra den låg fortfarande och darrade i korgen med valparna som små sugproppar på spenarna. Hennes tunga hängde ut och öronen låg tätt mot huvudet. De turkosblåa ögonen hade en ljus gardin över sig.
Jag böjde mig ner och klappade henne, lade mitt huvud tätt intill hennes.
Leo log och vände släden upp och ner.
Vi sa inte många ord till varandra för det behövdes inte. På något underligt vis visste jag vad han ville bara genom att se honom i ögonen. Min kloka bror, som fått ta på sig pappas roll alltför tidigt.
Jag föste undan täcket och klev ner på det iskalla golvet - drog åt mig väskan med kläder och valde ut ett par röda tossor som mamma gjort. Mössan som matchat dem låg säkert i varglyan. Honan hade morrande slitit den itu och sprungit iväg med resterna i munnen medan jag skälvande av skräck gömt mig långt in mellan de två stenarna. Fortfarande kunde jag vakna av den asdoftande andedräkten och skrika på hjälp utan att någon kom.
Leo visslade på mig och bad mig med en rörelse att sätta mig på kälken. Han satte på sig den omsydda selen och drog mig över golvet. Medarna gnisslade klagande och Tova reste sig upp, men föll ihop med ett gnällande.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.